Ok. Hej. Jag har samlat.
Jag har inte skrivit på länge. I min blog. Jag har skrivit på en bok. Det gick inte bra. Eller ja, jag har inte gett upp ännu. Men man kan konstatera att det till dags dato inte finns någon bok i alla fall. Jag kanske är för egocentrerad. Och falskt blygsam. Vill inte skriva en bok i "jag-form". Men kan inte intressera mig tillräckligt för huvudpersonen om hon inte är jag. Eller så är det bara storyn som är kass. Jag läste någonstans att det inte spelar någon roll. Att det är i princip omöjligt att hitta en helt unik story. Att det är ditt sätt att skriva storyn som spelar någon roll. Så sjukt osant.
Nåväl. Som en liten fetishist har jag istället samlat. Samlat på små anekdoter. På livserfarenheter. På klokheter och skojigheter som jag gärna skulle delat av mig till er. Om jag bara kom ihåg dem. Har ärvt hoarding-mentalitet av mamma och senilitet av pappa kanske. Så jävla typiskt. Ärvde fettcells-sammansättning av mamma och längd (a.k.a. INGEN längd) av pappa. När det helst borde varit tvärtom.
NÅVÄL! Vad har hänt sedan sist, obefintliga blogföljare, med er? Låt mig berätta i korta drag vad som har hänt mig sedan sist. Jag skiljde mig, sålde gemensam villa, flyttade in i radhus, har numera delad vårdnad med äckligt händig och redig karlslok (se tidigare blog-inlägg om ni är nyfikna på honom, jätterolig post "Om att mörda" t.ex.). De två små goseparasiterna har blivit större och fått sällskap av jävligt jobbigt, jamande, kräkande jam-kräk, mer känt som Yao von Kräk, eller kort "idiot". Det sista halvåret har jag dessutom försökt få ett nytt jobb. Efter fem månader av väntan och nervspänning och fyra intervjuer så kom de tillbaka och sade tack men nej tack. Min CV var inte tillräckligt säljbar (vilket är trist om man ska jobba som konsult) men min CV hade de haft sedan dag ett, så nu är jag bitter som fan för att de torterade mig i fem månader.
Nåväl. Water under the bridge, eller hur? Dags att plocka upp sig själv från depressionens Marianergrav och göra något. Vem orkar vara bitter? Jag samlar gärna. Men inte på bitterhet. Det väger för mycket, och allvarligt talat, min våg har börjat strejka.
