Mörkrädd

Jag vet. Är det inte fjantigt? Äckligt händig och redig karlslok har dragit iväg till annan ort för några dagar och lämnat mig ensam med de två små goseparasiterna. I teorin skulle det kunna vara trevligt. Tjejmys, och så vidare plus. Lite tid för mig själv. Men det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag var en helhjärtad hundmänniska. Som hade ett helt gäng mördarhundar at my command. För i samma ögonblick som tystnaden sänker sig över huset, och jag bara ser spegelreflektioner i fönsterrutorna med kompakt mörker på andra sidan, då ökar min puls otrevligt. Och min fantasi skenar. Faaaaaan. Det går inte ens att skämta om det. Då vet man att det är allvar. Faaaaaan på riktigt. För detta är en riktigt jävla handlingsförlamande defekt jag har. En som berövar mig på något jag värdesätter ganska högt, speciellt efter två omgångar småbarnsår. Nattsömn.

Beroenden och swenglish

Fordom, i min ljuva ungdom, så var jag rökare. Det var coolt att vara rökare (trodde jag i alla fall) i den lilla håla där jag växte upp (inget ont om hålor, jag älskar hålor, hatar storstäder). I mitt huvud tycker jag fortfarande att det är helt galet gott att röka. Så med ungefär ett halvårs mellanrum så kanske jag tycker att det är tillräckligt synd om mig för att det ska motivera tröst a la Marlboro. Jag tänder på den där, drar ett försiktigt bloss och undrar om det är något fel, för det smakar verkligen SKIT. Alltså är inte det lite tråkigt? Någonting som brukade ge mig sådan tröst och glädje, det är förstört. Jag brukar ge det tre bloss, sen ger jag upp och slänger skräpet.

När jag slutade röka så behövde jag tydligen ersätta (ja, vad vet jag, min hjärna är inställd på att förstöra mitt liv) mitt nikotinberoende med någonting annat. Oftast med godis. Fetto. Förr var jag en illaluktande smalis, nu är jag en inte så illaluktande tjockis med karies. Inte bra. Åtgärd kräves. Eftersom det verkar som att det är äckligt att röka, så har jag försökt hitta andra beroenden, som kanske gynnar mig lite bättre än detta ständiga snaskande på socker och fett. Jag testar bloggande (inte så värst beroendeframkallande så länge man inte har någon som läser bloggen i alla fall), jogging (note to self: endorfiner är tydligen inte alls lika kraftfullt som nikotin), vin (nej, jag har något sorts konstigt alko-stopp, som hindrar mig, kanske bra, för inte alls gynnsamt egentligen ju), och spel (för svårt: det finns inte många casinon här på vischan där jag bor, och att betta mot sig själv i patiens höjer inte direkt adrenalinnivån).

Men nu, nu kanske jag har hittat ett bättre beroende. Syre! Eller hur! Ja! Syre är bra! Du blir inte fet av syre! Du undrar om jag har blivit helt knäpp. Ja, det har jag. Jag testade näs-sprej. Dumma, dumma mig. Och jag insåg hur JÄVLA SKÖNT det är att kunna andas genom näsan på natten. Sweet, sweet oxygen!! Fan också. Jag visste det. Jag kommer att bli en såndär idiot som köper sina näs-sprejer på olika affärer varje gång för att inte personalen ska fatta, en sådan som får panik om jag inte har minst två flaskor i handväskan och en i sängbordet, och några i reserv i medicinskåp eller liknande. Det är katastrof. Åtgärd kräves! Jag måste nippa det här beroendet i sin bud, och ger jogging en second chance. (aaaahahaha, bästa swenglishen någonsin, jag låter det avsluta detta fantastiska - inte? - inlägg)

Sinner, repent!

Jag måste komma på något trevligt att skriva. Och så ska jag försöka att göra det på ett trevligt sätt. Ska vi prata om Gud?

Jag tror inte på Gud. Men det känns lite läskigt att skriva det. Det blir liksom väldigt på riktigt. Jag vill omedelbart tänka "Nej, Gud, du vet att jag bara skämtar, nej, det var inte roligt, jag vet, nej, jag vet, det är ett svek, jag är inte bättre än Petrus, men jag ångrar mig, förlåter du mig?" (infidels; Petrus var den som förnekade Gud tre gånger innan tuppen gal eller nåt sånt, tror jag, nej, jag förväxlar honom inte med den där Judas, nej, Judas är inte bara en Gaga-låt-titel).

Jag kanske tror på energi. Karma? Kanske. Zytomierska skrev om karma häromdagen (idag?), så nu känner jag mig som en copycat, men det var inte därför jag började skriva om Gud. Jag läste igenom mina gamla blogginlägg och kände att jag nog visade upp mina bittraste, argaste, fulaste sidor. Så jag ångrade lite mitt sista inlägg. Därav titeln på detta inlägg och titeln ger ju genast lite gudfruktig inspiration, gör den inte? Är inte det helt galet förresten, att ha en Gud som man ska frukta? Vad är det för vits med att skrämma upp folk? Är det inte allmänt känt att rädda människor är farliga människor? Se på dåren i Norge, var han inte så rädd för muslimer eller kommunister eller nåt sånt att han kände sig tvungen att döda massor med barn (nej, logiken känns inte helt uppenbar, ergo rädd=farlig)?

Jag tror att religion är opium för folket (vem var det som sa det, någon filosof/psykolog, nåt? Nietzche? ok, jag var tvungen att googla, det var tydligen Marx). Bara en drog av många. Du kan välja och vraka, your drug of choice: religion, tv, socker, spel, konsumtion, pengar, sex.

Men min poäng är; jag känner mig ändå hoppfull. Världen är galen, full av rädda, farliga människor, så varför? Jag vet inte. Äckligt händig och redig karlslok ligger bredvid mig och snarkar inte. De två goseparasiterna ligger i sina sängar och precis nu är de sådär underbara att jag inte kan fatta vilken tur jag har. Jag lever. Jag är frisk. Jag kan välja fritt vad jag vill göra imorgon. Livet är ganska underbart.

Jag är född optimist, tro det eller ej. Kan det finnas något tråkigare att läsa om?

Om att inte mörda

Och man skulle kunna tro att jag ville uttala mig om recent events, som Libyen eller den där dåren i Norge. Och mitt intellektuella alter ego med hybris vill gärna. Men det ska jag inte. Jag tänkte istället prata om män, och vad som händer med dem när man får barn med dem.

Och märk väl, jag inser med all önskvärd tydlighet, att jag inte sitter på sanningen, hela sanningen och bara sanningen, eller jo, det gör jag förresten, förstås.

Här kommer det; När man får barn (med en man), så händer ingenting. Med honom. Möjligtvis kan man se tendenser till svårigheter att se barn på TV lida till exempel. Men i övrigt: Ingenting. Man skulle kunna tro att det är samma person man gifte sig (eller nåt) med.

När en kvinna får barn så händer följande:
- livshotande abstinens vid ensam TANKE om att lämna barnet i en sekund
- sömnrubbningar (delvis på grund av alla andra punkter, men också bara för att jävlas med dig)
- extrem och selektiv hörsel
- ovilliga muskelspasmer i riktning mot barnet vid minsta indikation på olycka (Stockholm syndrome?)

Allt ovan, helst i kombination, kan leda till ganska okontrollerbar vilja att döda den där mannen. För att man blir lite galen av att vara gisslan hos en totalt oempatisk liten parasit som bara tänker på sig själv. För att det är jävligt tröttsamt att vara den som ALLTID får ta hand om bebis som inte vill sova kl 00:53, 02:22, 03:47, 04:12 och från 05:02 och fram tills att du får bebis att somna i Bolibompasoffan. Alternativ till sömnsvårigheter hos bebis kan till exempel vara mindre barn som har kissat i sängen vid någon av ovan tidpunkter. Det är också jävligt tröttsamt att man dessutom gör det per automatik, inte bara på natten utan även på dagen, av olika anledningar och på olika sätt, dygnet runt alltså, 24:7.

Jag vet inte hur det är med er andra jävla helgon där ute, men jag blir jävligt provocerad. När jag går upp för fjärde gången, tredje natten i rad så är det fan tur att knivlådan är långt borta i köket och inte i mitt sängbord. Och kanske borde han tacka sin lyckliga stjärna att sömnbristen gjort mig helt apatisk.
Men jag går ändå upp. Vet du varför? För att det är jobbigare att väcka äckligt händig och redig karlslok, än att bara, själv, som vanligt, rädda bebisen och sen världen. Och när han (karlsloken alltså) inte ens, i vaket tillstånd, kan förmå sig att hoppa upp ur soffan lite snabbare än jag NÅGON ENDA JÄVLA GÅNG, och ta hand om liten som slagit sig eller tappat nappen, då borde jag, om jag tog lite hänsyn till en liten latino-gen, skälla mig hes, men det gör jag inte, för svenne-bananen i mig vinner, och jag tiger och lider.

Nu tänker du kanske antingen att jag är en svag och värdelös människa, eller kanske att jag skulle ge några bra tips på hur man tar sig från mordlust till härlig gemenskap igen. Jag kanske är svag, vad tusan vet jag, jag borde nog bara bita ihop hårdare och fatta att jag inte har något att klaga över. Och tips? Sorry. No can do. Jag vet fan inte. Jag antar att man behöver vara duktig på att kommunicera. Och jag vet inte ens vad det betyder. Konflikthantering? Ingen aning om hur det går till.

Det är ett jävla underverk att vi fortfarande lever tillsammans. Eller att han lever, över huvud taget.

Oh holy macaroni

Hellooooo träningsvärk. Inte idag. Men imorgon. Idag har jag umgåtts hela dagen med überkäcka träningssmurfar. Och det värsta är: det smittar, käckheten alltså. Jag försöker desperat hålla emot, men det där Stomatol-(fjartisar; Stomatol är nåt slags tandkräm från krita-perioden - som var för länge, länge, länge sen, långt innan Saade föddes - tror jag i alla fall, av någon anledning har jag sett det på bio eller nåt i min ungdoms dagar)-leendet ger sig liksom inte. Tillslut så ger jag upp och tjoar glatt tillsammans med resten av sekten. Det är något sekt-liknande över gruppträning alltså, så är det. Resistance is futile.

En hel dags träning borde göra underverk för mitt lilla vikt-projekt. Men jag bekämpade mitt smalare jag med en halv påse choklad-wafers. Heja mig. Choklad-wafers är riktigt lömska. Tur att de är slut nu. Förbannat. In my face. Tomtejävel - jag: 1-1.

Jävla otacksamt jobb att läsa min blogg

Här kommer den bistra verkligheten. Jag uppdaterar bara den här bloggen när jag är EXTREMT uttråkad. Som märkes på tidigare inlägg så blir jag lätt det när jag försöker gå ner i vikt till exempel. Det är nämligen ungefär det tråkigaste jag kan tänka mig. Och så bloggar jag tydligen på jobbet (ujujuj, INGE BRA!), och när jag har fått jogg-sjukan.

På hela sommaren, när det enda jag har gjort är att trycka trynet fullt med kex och godis så har jag inte bloggat en enda gång. Godis är min bästa vän. Min mr Loverlover. Om jag skulle tvingas välja mellan smurfmannen och godis... ja, alltså det skulle verkligen bli en fight på kniven (säger man så, för bövelen, det ser helt sjukt ut när man skriver det, nåväl). Vi snackar socker-junkie å det grövsta här. SORGLIGT!

Men nu är jag uttråkad igen, hurra! Jävla sommarsvull har ersatts med någon diet a la halvmesyr. Jag kallar den LCHF light, kanske. Zytomierska skulle antagligen kvävas av sin egen skämskudde om hon läste detta. Hon verkar ha det där som kallas karaktär. Det har inte jag. Nej, hejja sånt som är gott och roligt tycker jag. Och när jag blir lessen i ögat bara jag går förbi en spegel då tänker jag att NU! Nu är det dags! Men det är det inte. Undantaget NU förstås. För nu tänkte jag se till så att jag kan käka hur mycket tomtegodis som helst utan att ha dåligt samvete för jag siktar in mig på att väga typ 32 kilo (nej alla fjartisar, det är inte allvar, det är skämt, om en person över 8 år ... eller nåt... väger mindre än 33 kilo så beror det förmodligen på att de är skelett. Riktiga, begravda skelett, inte fejkskelett som man ser on the catwalk, som dom säger) lagom till den 23e december. I år. IN YOUR FACE tomtejävel.

Och nu ska jag kolla om instruktionsvideon som jag måste studera noggrannt tills imorgon är färdigrippad och redo att köras på min nya supercoola fjant-äppel-variant till dator. Studieren bitte!!! So long, suckers, och om ni gillar mina blogginlägg så får ni väl hoppas att jag snart blir uttråkad igen.