Igår studerade jag barn. Dansande barn. Sjungande barn. Barn som tycker det är helfestligt att hälla ut jätteglas med mjölk över sig själva och sin mamma och restauranginredning. Fatta att intorkad mjölk börjar lukta inte gott efter några timmar (tror jag i alla fall, jag är förbannat täppt i näsan, jag ska klaga lite mer på det snart).
Alla barn utom de sjungande var mina. Ett försök till snabb och smidig lunch blev matupplevelse från helvetet. Hela dagen ligger faktiskt bra till för Nobelpris i riktigt stor fet skitdag, såhär i Nobelpristider. Och på tal om det; Nobelfest på TV- astrist och fett ointressant, vem FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN kollar på det där egentligen????? Det enda som måste vara tråkigare är väl att tvingas vara där själv (bara avundsjuk kanske, men tror på allvar inte det).
(vänta, ska bara snyta mig).
Förutom halvfabrikats-fobi så kan jag också konstatera näs-sprejs-fobi. Det är verkligen en VIDRIG uppfinning, jobbigt bara att det verkar vara det enda som funkar på strejkande, über-täppt fjant-näsa. Jag kommer förmodligen utveckla beroende och dö i näs-sprejs-olycka, jag kan se det framför mig. I fredags kväll övervann jag tillslut min fobi och sprejade hela snoken full. Sov gott ända till 05.50 när minsta parasitsmurfen vaknade och sen blev det bara värre. Oh happy lördag. Oh the joy of children. Oh the evilness of lördagsgodis. Fick betala idag och ligger numera bara 600kr + på klädkontot. Det kommer man fan inte långt med. Nåja. Hello söndag!!!
söndag 12 december 2010
torsdag 9 december 2010
PT, in your face!!!
Det var när jag läste igenom mitt förra inlägg som det plötsligt slog mig. En idé!! Betänk mina många uttalanden om att jag är både snål och självgod (och fet och allt vad det nu är). Men jag är inte helt korkad. Och att fixa fram pengar, det brukar jag klara. Och jag har tänkt att när jag blir smal, så ska jag köpa massa snygga kläder och bli frejsigare än någonsin, det tror jag också att jag har nämnt. Jajajaja, jag ska komma till poängen.
Viktbonus! Ok!? Pengar!! Jag räknade lite på det. För att komma ner till målvikt 55kg (nej, det är inte extremt på något minsta sätt... jag påstod i kommentar till en av mina favoritbloggar - Nu när du finns - att jag var Eiffeltornet II men det syftade endast på min vighet, för jag är inte tillnärmelsevis lika lång eller ståtlig som nämnda torn, utan snarare modell hobbit-smurf), så behöver jag gå ner 7,3kg (startvikt 62,3kg i måndags, för ni vet väl att alla bantningsmetoder startar på måndagar?). För att köpa ny frejsig garderob behöver jag 30 kSEK (siffra tagen helt ur luften, beräknat på mycket ovetenskapligt sätt genom att gissa och önska).
Bonus-system utvecklat enligt följande:
För varje hg ner får jag 200 spänn att lägga på mitt klädkonto (av vem? vet inte än men som sagt, pengar fixar sig alltid, i värsta fall får jag väl be äckligt händig och redig karl-slok att bidra, det är ju i alla fall billigare än den fettsugning som jag snart i panik-depressions-attack tänker kräva av honom för att jag fött honom två parasitsmurfar som pajjade min midja). För varje hg upp får jag betala 200 spänn (till vem? godiskontot eller nåt antar jag, jävligt osmart, men jag måste väl få tröstäta när jag blir fetare eller???).
Dessutom får jag för varje kilo-passage som jag lyckas hålla sju dagar i sträck en bonus enligt följande.
60 kg - 1000 kr
59 kg - 2000 kr
58 kg - 3000 kr
57 kg - 4000 kr
56 kg - 5000 kr
Det betyder att jag måste gå ner 2,3kg helt utan extra bonus, men det är inte mer än rätt, jag borde pryglas som låtit mig själv väga såhär mycket så länge. Det betyder, att när jag nått 55,0kg så har jag skrapat ihop 29.600kr. Det borde räcka. En bit på vägen. Och tänk, att när jag är så smal så behöver jag inte heller alltid ens HA kläder på mig, för jag kommer att vara HOTT!!! (Urk, nej, jag skämtade bara, nakna människor, huvva.)
RIKEDOM here I come!!! Mycket bättre än att slösa pengar på trams-PT. Eller??? (Gick det ens att fatta... blir tveksam när jag läser igenom det, men ändå, nu publicerar vi detta genidrag!)
Viktbonus! Ok!? Pengar!! Jag räknade lite på det. För att komma ner till målvikt 55kg (nej, det är inte extremt på något minsta sätt... jag påstod i kommentar till en av mina favoritbloggar - Nu när du finns - att jag var Eiffeltornet II men det syftade endast på min vighet, för jag är inte tillnärmelsevis lika lång eller ståtlig som nämnda torn, utan snarare modell hobbit-smurf), så behöver jag gå ner 7,3kg (startvikt 62,3kg i måndags, för ni vet väl att alla bantningsmetoder startar på måndagar?). För att köpa ny frejsig garderob behöver jag 30 kSEK (siffra tagen helt ur luften, beräknat på mycket ovetenskapligt sätt genom att gissa och önska).
Bonus-system utvecklat enligt följande:
För varje hg ner får jag 200 spänn att lägga på mitt klädkonto (av vem? vet inte än men som sagt, pengar fixar sig alltid, i värsta fall får jag väl be äckligt händig och redig karl-slok att bidra, det är ju i alla fall billigare än den fettsugning som jag snart i panik-depressions-attack tänker kräva av honom för att jag fött honom två parasitsmurfar som pajjade min midja). För varje hg upp får jag betala 200 spänn (till vem? godiskontot eller nåt antar jag, jävligt osmart, men jag måste väl få tröstäta när jag blir fetare eller???).
Dessutom får jag för varje kilo-passage som jag lyckas hålla sju dagar i sträck en bonus enligt följande.
60 kg - 1000 kr
59 kg - 2000 kr
58 kg - 3000 kr
57 kg - 4000 kr
56 kg - 5000 kr
Det betyder att jag måste gå ner 2,3kg helt utan extra bonus, men det är inte mer än rätt, jag borde pryglas som låtit mig själv väga såhär mycket så länge. Det betyder, att när jag nått 55,0kg så har jag skrapat ihop 29.600kr. Det borde räcka. En bit på vägen. Och tänk, att när jag är så smal så behöver jag inte heller alltid ens HA kläder på mig, för jag kommer att vara HOTT!!! (Urk, nej, jag skämtade bara, nakna människor, huvva.)
RIKEDOM here I come!!! Mycket bättre än att slösa pengar på trams-PT. Eller??? (Gick det ens att fatta... blir tveksam när jag läser igenom det, men ändå, nu publicerar vi detta genidrag!)
tisdag 7 december 2010
Dagens nyheter i korthet
Idag:
- Har fortfarande inte bokat tid med PT. Jag är helt enkelt för snål. Och självgod. Trots miljontals bevis på motsatsen, så tror jag fortfarande att jag ska klara av att gå ner åtta kilo på egen hand. Helt galen idé om att låta bloggen bli min jävla vikt-dagbok i stil med Bridget Jones, föds och dödas cirka tio gånger per timme, och har så gjort sedan senaste inlägg.
- Blir helt knäpp på Katrin Zytomierska. Hur kan man vara så jävla djup och ytlig samtidigt? Fattar hon inte att det är asjobbigt att hata och älska henne?? Hon har startat insamling till fattiga barn i Sverige, så att de ska få julmat och julklappar. Wow. Om jag var känd hoppas jag att jag skulle utnyttja kändisskapet på samma sätt. I nästa inlägg visar hon upp tidigare (innan barnafödande) taget (typ nude, men smickrande förstås) foto på sig själv och gnäller över att hon har fått hängtuttar och spekulerar i operation. Suck.
- Kan fortfarande inte smälta hur dåliga Twilight-filmerna är jämfört med böckerna. Jake ska vara två meter lång och Carlile vacker som en grekisk gud, men snacka om en casting från helvetet. Och dessutom finns det inte någon som går genom hela livet, vampyr eller ej, som uttalar vartenda ord, varenda mening, i en viskning. Vad hände med normal samtalston?
- Skrattar fortfarande åt Tankesmedjan i P3s långa upprapning av skojjiga smeknamn på Hans Majestånd (sändes igår). HAAAAAAAAAA!!!
- Sitter på jobbet. Borde såklart jobba. Tur att jag är så inihelvete effektiv att jag lätt kan göra åtta timmars arbetsdag på ynka fyra timmar. Ånej. Fick as-dåligt samvete nu. Måste faktiskt jobba. Som fjollan i förr-förr-förra veckans (eller när det nu var) "Halvåtta hos mig" sa: Tooodeloooooo!
- Har fortfarande inte bokat tid med PT. Jag är helt enkelt för snål. Och självgod. Trots miljontals bevis på motsatsen, så tror jag fortfarande att jag ska klara av att gå ner åtta kilo på egen hand. Helt galen idé om att låta bloggen bli min jävla vikt-dagbok i stil med Bridget Jones, föds och dödas cirka tio gånger per timme, och har så gjort sedan senaste inlägg.
- Blir helt knäpp på Katrin Zytomierska. Hur kan man vara så jävla djup och ytlig samtidigt? Fattar hon inte att det är asjobbigt att hata och älska henne?? Hon har startat insamling till fattiga barn i Sverige, så att de ska få julmat och julklappar. Wow. Om jag var känd hoppas jag att jag skulle utnyttja kändisskapet på samma sätt. I nästa inlägg visar hon upp tidigare (innan barnafödande) taget (typ nude, men smickrande förstås) foto på sig själv och gnäller över att hon har fått hängtuttar och spekulerar i operation. Suck.
- Kan fortfarande inte smälta hur dåliga Twilight-filmerna är jämfört med böckerna. Jake ska vara två meter lång och Carlile vacker som en grekisk gud, men snacka om en casting från helvetet. Och dessutom finns det inte någon som går genom hela livet, vampyr eller ej, som uttalar vartenda ord, varenda mening, i en viskning. Vad hände med normal samtalston?
- Skrattar fortfarande åt Tankesmedjan i P3s långa upprapning av skojjiga smeknamn på Hans Majestånd (sändes igår). HAAAAAAAAAA!!!
- Sitter på jobbet. Borde såklart jobba. Tur att jag är så inihelvete effektiv att jag lätt kan göra åtta timmars arbetsdag på ynka fyra timmar. Ånej. Fick as-dåligt samvete nu. Måste faktiskt jobba. Som fjollan i förr-förr-förra veckans (eller när det nu var) "Halvåtta hos mig" sa: Tooodeloooooo!
fredag 3 december 2010
PT, nu kommer jag!!!
Jag får ingenting gjort. Ingenting. Jag bråkar med HR-smurfen på jobbet, jag betalar räkningarna nästan i tid och skickar runt klistermärken till min dotters vänner (och det där är en historia helt för sig själv, jag får nästan upprördhets-astma bara jag tänker på det). Men jag har fortfarande inte köpt en vinterjacka och jag väger fortfarande åtta kilo för mycket (ja, jag har uppdaterat den siffran, inte för att jag har blivit fetare, inte så mycket i alla fall, men för att jag har insett att målvikten nog borde vara ytterligare tre kilo lägre, jag inser det när jag kollar på kort, fotografier alltså, och räknar hakor. Inser ni förresten hur jävla mycket åtta kilo är??? Depression!!!).
Alltså; en massa trams händer, men ingenting som är riktigt viktigt. Ingenting livsomvälvande. Kanske är du en sån som trivs med sånt. Tryggt och lugnt och sådär. Jag gör det också. På fredagar. Men annars får det gärna hända nåt så att jag känner att jag LEVER! Hatar att o-leva. Men just på fredagar vill jag alltså bara kura ihop mig i soffan med parasitsmurfarna och käka glass och popcorn och tända en brasa och mysa med äckligt redig och händig karl-slok. Kanske dricka ett glas vin. Planera helgen. Sådana fredagar gillar jag.
Men icke. Inte idag. Nej. Vi ska gå på käck julfest. Julbord. Med karlslokens jobb. Som jag aldrig träffat förut. Som kommer att undra vafan han gör med fettopygmésmurf (äckligt händig och redig karlslok är närmare två meter lång och ganska skön att vila ögonen på). Och jag måste klistra på ett leende som är allt annat än äkta och mobilisera vartenda litet uns av social kompetens för att de ska tänka att karlsloken kanske inte varit helt sinnersrubbad ändå, när han valde mig. Fatta att det är allt jag INTE vill. Jag har inga snygga kläder att ta på mig, åtminstone inga som passar. Ingen skönhetssömn (och sålunda är jag också på ett helvetiskt dåligt humör). Inte helt optimal barnpassningslösning. Inget vin, för jag tänker inte sätta mig på jävla lokaltrafik som är både opålitlig, obekväm och dyr, utan väljer hellre att köra hem.
Jag hatar folk som bara klagar utan att göra något åt sin situation. Så nu ska jag boka tid med PT. Nu gör jag det. Jag vet att jag sagt det förr, men nu ska det bli av. Hallå PT, nu kommer jag!!! Är helt säker på att om jag bara blir smal så kommer allt att kännas lite bättre.
torsdag 25 november 2010
Om jämställdhet
Igår kväll drog jag av någon slags fejkmutter från navkapseln på vår rishög. Äckligt redig och händig karlslok skrattade tills jag trodde han skulle kissa på sig. Fan vad jag HATAR när folk skrattar år mig. Men om jag lider av någon slags jämställdhetspatos, så är karlsloken ännu värre. Så han hade hintat flera gånger att det kanske var min tur att byta däck på bilen, och min stolthet hade förbjudit mig att böna och be på mina bara knän att jag skulle slippa. Så igår kväll (efter att jag sladdat runt i en löjligt liten backe och blivit tvungen att ta hjälp av grannarna för att komma hem igen, eftersom sommardäck funkar jävligt dåligt på blank-is) bet jag ihop, drog på mig några sketna jeans och pallrade mig ut i garaget. Slita, släpa däck, och sen lista ut hur domkraft a' la värsta skräp fungerar. När det var klart så fixade jag en såndär mojäng som man liksom ska lossa hjulmuttrarna med (bara det borde ge mig minst femtiarton jämställdhetspoäng), och så drog jag loss fejkmuttern från navkapseln som jag inte hade tagit loss. Karlslok räddade världen, och kunde sen nedlåta sig till besök i garaget för att kolla vad det var jag dragit sönder, för jag insåg på sätt och vis att det var fel någonstans. Efter manisk skrattattack drog han loss navkapsel och pekade i andnöd på den riktiga hjulmuttern. Jag ville döda honom. Och skrota rishög. Efter att jag vräkt domkraften genom framrutan förstås.
Men jag bet ihop. Och någon timma senare (JAJAJAjajajaja, det tog ju jävligt lång tid) så kunde jag åtminstone muttra ett surt "ja" när jag kom in och karlsloken undrade om jag var klar. Alla däck bytta. Medans karlslok satt i soffan och hade ansvaret för sovande barn i sällskap av sin fjant-Android. Faaaaaan, vad jag ville att rollerna skulle vara ombytta. Men i helgen ska jag tvinga honom att laga mat och diska och gå upp tidigt med barnen. Jag ska säga att jag är helt utmattad av att byta däck.
Länge leve jämställdheten.
Men jag bet ihop. Och någon timma senare (JAJAJAjajajaja, det tog ju jävligt lång tid) så kunde jag åtminstone muttra ett surt "ja" när jag kom in och karlsloken undrade om jag var klar. Alla däck bytta. Medans karlslok satt i soffan och hade ansvaret för sovande barn i sällskap av sin fjant-Android. Faaaaaan, vad jag ville att rollerna skulle vara ombytta. Men i helgen ska jag tvinga honom att laga mat och diska och gå upp tidigt med barnen. Jag ska säga att jag är helt utmattad av att byta däck.
Länge leve jämställdheten.
onsdag 24 november 2010
Upp till kamp, eller nåt
Fick just sms från karl-slok, som ska hämta parasitsmurfarna på dagis snart. Han sitter fast på tåg, som av outgrundlig och okommunicerad anledning står stilla. Kanske blir så att jag får hämta barn. Det är okej, så länge han kommer hem i tid för att laga mat. Jag avskyr hushållsarbete, och gör det med glädje bara i undantagsfall och isåfall i samarbete med Sisters of Mercy, Depeche eller Julio Iglesias på högsta volym.
I vilket fall som helst; jag avskyr lokaltrafiken (se även tidigare inlägg "Hybris"). Jag föraktar den. Jag spottar på den. Men den suckar bara, vänder sig med rumpan mot mig och lägger av en fet fis innan den snarkar vidare. Fattar ni?! Jag önskar hett att jag hade energin och kämpaglöden som en tonåring, att jag orkade ställa mig på närmaste pendeltågstation och dela ut flygblad och skrika högt att "NU FÅR DET VARA NOG!!!!!". Men det har jag förstås inte. Gamla människor (nåja, äldre än tonåring i alla fall) orkar i bästa fall skriva en upprörd insändare till lokaltidningen som läses av ca 8 personer. I bästa fall. Inte ens så långt kommer jag idag. För jag har inte ätit godis på flera dagar, och har alltså is-fingrar a' la Edward Cullen (se tidigare inlägg "Smurf-termostaten"), och att bara skriva detta är en ansträngning. Läs med andakt, för detta är min totala insats i kampen mot lokal-trafiken för den här gången.
I vilket fall som helst; jag avskyr lokaltrafiken (se även tidigare inlägg "Hybris"). Jag föraktar den. Jag spottar på den. Men den suckar bara, vänder sig med rumpan mot mig och lägger av en fet fis innan den snarkar vidare. Fattar ni?! Jag önskar hett att jag hade energin och kämpaglöden som en tonåring, att jag orkade ställa mig på närmaste pendeltågstation och dela ut flygblad och skrika högt att "NU FÅR DET VARA NOG!!!!!". Men det har jag förstås inte. Gamla människor (nåja, äldre än tonåring i alla fall) orkar i bästa fall skriva en upprörd insändare till lokaltidningen som läses av ca 8 personer. I bästa fall. Inte ens så långt kommer jag idag. För jag har inte ätit godis på flera dagar, och har alltså is-fingrar a' la Edward Cullen (se tidigare inlägg "Smurf-termostaten"), och att bara skriva detta är en ansträngning. Läs med andakt, för detta är min totala insats i kampen mot lokal-trafiken för den här gången.
måndag 22 november 2010
Äckligt rosa
Hm. Ska jag ha dåligt samvete över att jag aldrig uppdaterar en blogg som ingen jävel läser? Nej, det tänker jag väl inte ha. Jag har varit busy. Inte med att flänga runt som de sista gångerna jag har sagt samma sak. Jag har varit busy med att lata mig. Har legat i soffan och hånglat på äckligt redig och händig karl-slok. Oroat mig över att mensen var sen, typ fem dagar. Aaaaarrrrrgggghhhhh. Panik. Absolut inte redo för tredje parasitsmurf storlek 50cm/4kg. Kommer nog aldrig att bli det. Älskar att sova för mycket. Måste skaffa mig många vänner som vill ha fler barn, så att jag kan gosa med dem (barnen alltså) istället. För min minsta har börjat protestera. För sisådär sex månader sen, när jag bad om en puss så log hon stort och åt upp min näsa. GOSIGT! Nu säger hon "NEJ!" och skakar vilt på huvudet. Vafan!!!???
Och så har jag tränat (räknas också som att lata sig eftersom det varken innebär släpande på parasitsmurfar eller något slags hushållsgöra). Core. Alltså, core. Mage, rygg, trodde jag. Så varför har jag ont precis ÖVERALLT? Okej, det var lite överdrivet, lite väl många pass, lite väl långa pass. Men ändå. Aj. Och vad är det här med att stå i brygga??? Helt sjukt. Man får ju vrida ut och in på sig själv. Helt ovettigt. Men de käcka instruktörs-smurfarna tjoade så glatt att jag bara ville trycka in trynet på dem. Hoppas verkligen inte att jag själv framstår sådär när jag drar på mig headsetet.
Och så har jag ätit godis. Julenissar. Snickers. Allsorts English Licorice eller hur det nu stavas. Marabou mjölkchoklad. Och lite blandat smågodis. Det låter ju helt SJUKT när jag listar upp det. Jag mår illa. Tur att min bästaste jugge-polare inte har den här länken. Hon hade blivit vansinnig. Hon har inget liv, så hon lägger sig i mitt istället. Och att jag ska bli smal är ett av hennes missions. Hon använder sig av "bad-cop"-metoden, så varje gång vi ses så undrar hon hur mycket jag väger, klämmer missnöjt i mina bilringar och försöker för hundra-artondi-fjärde gången pracka på mig någon jävla sellerisoppa. Och så suckar hon och undrar hur mycket godis jag tryckt i mig sen sist vi sågs. Jag vågar aldrig vara ärlig.
Men sammanfattningsvis så är mitt liv ganska äckligt rosa just nu. Tack karma. Det var fanimej på tiden.
Och så har jag tränat (räknas också som att lata sig eftersom det varken innebär släpande på parasitsmurfar eller något slags hushållsgöra). Core. Alltså, core. Mage, rygg, trodde jag. Så varför har jag ont precis ÖVERALLT? Okej, det var lite överdrivet, lite väl många pass, lite väl långa pass. Men ändå. Aj. Och vad är det här med att stå i brygga??? Helt sjukt. Man får ju vrida ut och in på sig själv. Helt ovettigt. Men de käcka instruktörs-smurfarna tjoade så glatt att jag bara ville trycka in trynet på dem. Hoppas verkligen inte att jag själv framstår sådär när jag drar på mig headsetet.
Och så har jag ätit godis. Julenissar. Snickers. Allsorts English Licorice eller hur det nu stavas. Marabou mjölkchoklad. Och lite blandat smågodis. Det låter ju helt SJUKT när jag listar upp det. Jag mår illa. Tur att min bästaste jugge-polare inte har den här länken. Hon hade blivit vansinnig. Hon har inget liv, så hon lägger sig i mitt istället. Och att jag ska bli smal är ett av hennes missions. Hon använder sig av "bad-cop"-metoden, så varje gång vi ses så undrar hon hur mycket jag väger, klämmer missnöjt i mina bilringar och försöker för hundra-artondi-fjärde gången pracka på mig någon jävla sellerisoppa. Och så suckar hon och undrar hur mycket godis jag tryckt i mig sen sist vi sågs. Jag vågar aldrig vara ärlig.
Men sammanfattningsvis så är mitt liv ganska äckligt rosa just nu. Tack karma. Det var fanimej på tiden.
onsdag 10 november 2010
Svart, vitt, grått.
Ibland önskar jag att jag vore tonåring igen. Jag led, mest hela tiden. Av obesvarad kärlek, av avundsjukan mot alla dem som fick Levis-jeans och Salomon-ryggsäckar av sina föräldrar, och av någon slags konstant, naggande, otrevlig känsla av att allt borde vara mycket bättre. Men ÄNDÅ!! NU fattar jag hur GRYMT det var! I ordets båda betydelser.
GRIMT fett och bra för att jag kunde älska helt vanvettigt, utan sans eller balans. För att jag kunde röka och tänka att lungcancer bara drabbar gamla människor. För att jag kunde käka godis varje dag utan att gå upp fem kilo per dag. För att jag kunde sitta och fantisera i skolbänken och ändå få hyggliga betyg. För att det inte fanns några begränsningar, förutom dem som omvärlden satte i form av alla andras fria vilja (nej, de coolaste killarna och tjejerna ville inte hänga med mig, och nej mina föräldrar var inte stenrika eller dumma i huvudet, som de verkar vara i det nya skandalprogrammet om bortskämda snorungar eller vad det nu var), men för att jag kunde välja fritt, utan att behöva tänka på andras beroenden av mig. För att mamma och pappa tog hand om mig, och inte tvärtom.
GRYMT och orättvist för att alla de där begränsningarna som jag skriver om ovan, kändes vansinnigt mycket hårdare då. Jag tror att jag drömde om någon slags universal rättvise-linjal. HAAAAAAAAAA!! Det finns det inte. Inte ens om man tramsar till det ordentligt och tror på Gud så gör det det. Det finns fortfarande gråzoner och olika åsikter. Jag menar, även om jag själv gärna skulle se Pernilla (helt påhittad person) brinna i helvetet för att hon inte tyckte att jag var lika cool som hon och gärna hängde med mig, eller även om jag tyckte att mamma minst förtjänade att förlora en arm för att hon var så PINSAM, så gissar jag att Gud-killen (VARFÖR??? jävla gobba-välde) inte nödvändigtvis skulle hålla med mig. Hjärtskärande gråt över världens alla orättvisor. Framförallt när det gällde kärlek. Att Andreas (se waddif i föregående inlägg) inte ville ha mig vred verkligen om kniven ordentligt i hjärtat. Aldrig har jag lidit som då. Vad är det som gör det? Hormonerna?
Gammal? Cynisk? Eller bara erfaren och cool? Ibland gillar jag att tonåren är över, ibland inte. Men framförallt stör det mig jag att allt är grått i min sinnevärld. Finns inte svart och vitt längre. Det var enklare förr. Brutalare, men enklare. Jag saknar svart och vitt. Ibland.
GRIMT fett och bra för att jag kunde älska helt vanvettigt, utan sans eller balans. För att jag kunde röka och tänka att lungcancer bara drabbar gamla människor. För att jag kunde käka godis varje dag utan att gå upp fem kilo per dag. För att jag kunde sitta och fantisera i skolbänken och ändå få hyggliga betyg. För att det inte fanns några begränsningar, förutom dem som omvärlden satte i form av alla andras fria vilja (nej, de coolaste killarna och tjejerna ville inte hänga med mig, och nej mina föräldrar var inte stenrika eller dumma i huvudet, som de verkar vara i det nya skandalprogrammet om bortskämda snorungar eller vad det nu var), men för att jag kunde välja fritt, utan att behöva tänka på andras beroenden av mig. För att mamma och pappa tog hand om mig, och inte tvärtom.
GRYMT och orättvist för att alla de där begränsningarna som jag skriver om ovan, kändes vansinnigt mycket hårdare då. Jag tror att jag drömde om någon slags universal rättvise-linjal. HAAAAAAAAAA!! Det finns det inte. Inte ens om man tramsar till det ordentligt och tror på Gud så gör det det. Det finns fortfarande gråzoner och olika åsikter. Jag menar, även om jag själv gärna skulle se Pernilla (helt påhittad person) brinna i helvetet för att hon inte tyckte att jag var lika cool som hon och gärna hängde med mig, eller även om jag tyckte att mamma minst förtjänade att förlora en arm för att hon var så PINSAM, så gissar jag att Gud-killen (VARFÖR??? jävla gobba-välde) inte nödvändigtvis skulle hålla med mig. Hjärtskärande gråt över världens alla orättvisor. Framförallt när det gällde kärlek. Att Andreas (se waddif i föregående inlägg) inte ville ha mig vred verkligen om kniven ordentligt i hjärtat. Aldrig har jag lidit som då. Vad är det som gör det? Hormonerna?
Gammal? Cynisk? Eller bara erfaren och cool? Ibland gillar jag att tonåren är över, ibland inte. Men framförallt stör det mig jag att allt är grått i min sinnevärld. Finns inte svart och vitt längre. Det var enklare förr. Brutalare, men enklare. Jag saknar svart och vitt. Ibland.
onsdag 27 oktober 2010
Waddif?
Jag har åtminstone tre stycken waddifs. Jag älskar äckligt redig och händig karl-slok. Hela honom. Jag köper liksom hela konceptet. Men ibland är livet förjävla jobbigt, och ibland kan han inte rädda mig. Ibland måste jag klara mig själv. Helt själv. Och när jag känner mig sådär sjukt ensam och övergiven, då brukar jag tänka på, och drömma om mina waddifs.
Jonas är lång och smal som en pinne. Fjantig, på gränsen till barnslig. Men trygg. I sig själv, i sitt sammanhang. Och bakom fjanteriet, lugn och eftertänksam. Vuxen, redan när vi var tonåringar. Nu är det många, många år sen jag träffade honom. Vi var tillsammans i några månader när jag var runt 16. Det tog slut av löjliga anledningar, och på något sätt blev det aldrig helt definitivt. Något år efter att det tagit slut sov jag över hos honom. Jag var lite på drift och sökte en fristad sent en kväll. Jag sov, med kläderna på, ovanpå hans täcke, och han låg bakom och bara höll om mig, tröstande. Jag undrar ibland vad som hade hänt, hur livet hade sett ut om jag hade vänt mig om, eller krupit ner under täcket. Waddif?
Andreas var i många, många år mitt livs kärlek. Inte på något normalt sätt. Snarare helt galet, sjukt. Jag var besatt. Han var min hjälte. När vi alla andra rökte och drack , så drack han cider och tog aldrig ett bloss. När alla andra gillade Pet Shop Boys så spelade han hårdrock, trots alla protester. Jag tyckte att han var snyggast och modigast i hela världen. Vi var också tillsammans i några månader någon gång där i tonåren. Jag är inte helt säker på när jag kom över honom, för det har jag, men jag kan inte riktigt skriva av honom som waddif. Waddif jag inte hade varit ett hormonstinnt psycho, hur hade det gått för oss då?
Fredrik är en underlig waddif. Det blev aldrig han och jag, det var alltid skitkass tajming. Han är musikalisk, kramgo och har en humor som liksom klaffar med min. Vi var bästisar sista året på gymnasiet. Jag tror att han ville ha mig, men jag är inte hundra säker. Vi har träffats och liksom funnits i närheten av varandra i perioder sen det där sista året på gymnasiet. På högskolan. På samma jobb, i samma stad. Och jag har alltid tyckt så himla mycket om honom. Waddif jag någon gång hade sagt det till honom? På allvar menar jag. Herregud.
Waddif? WADDIF!!??
Jonas är lång och smal som en pinne. Fjantig, på gränsen till barnslig. Men trygg. I sig själv, i sitt sammanhang. Och bakom fjanteriet, lugn och eftertänksam. Vuxen, redan när vi var tonåringar. Nu är det många, många år sen jag träffade honom. Vi var tillsammans i några månader när jag var runt 16. Det tog slut av löjliga anledningar, och på något sätt blev det aldrig helt definitivt. Något år efter att det tagit slut sov jag över hos honom. Jag var lite på drift och sökte en fristad sent en kväll. Jag sov, med kläderna på, ovanpå hans täcke, och han låg bakom och bara höll om mig, tröstande. Jag undrar ibland vad som hade hänt, hur livet hade sett ut om jag hade vänt mig om, eller krupit ner under täcket. Waddif?
Andreas var i många, många år mitt livs kärlek. Inte på något normalt sätt. Snarare helt galet, sjukt. Jag var besatt. Han var min hjälte. När vi alla andra rökte och drack , så drack han cider och tog aldrig ett bloss. När alla andra gillade Pet Shop Boys så spelade han hårdrock, trots alla protester. Jag tyckte att han var snyggast och modigast i hela världen. Vi var också tillsammans i några månader någon gång där i tonåren. Jag är inte helt säker på när jag kom över honom, för det har jag, men jag kan inte riktigt skriva av honom som waddif. Waddif jag inte hade varit ett hormonstinnt psycho, hur hade det gått för oss då?
Fredrik är en underlig waddif. Det blev aldrig han och jag, det var alltid skitkass tajming. Han är musikalisk, kramgo och har en humor som liksom klaffar med min. Vi var bästisar sista året på gymnasiet. Jag tror att han ville ha mig, men jag är inte hundra säker. Vi har träffats och liksom funnits i närheten av varandra i perioder sen det där sista året på gymnasiet. På högskolan. På samma jobb, i samma stad. Och jag har alltid tyckt så himla mycket om honom. Waddif jag någon gång hade sagt det till honom? På allvar menar jag. Herregud.
Waddif? WADDIF!!??
tisdag 26 oktober 2010
Hälsningar från schizo-land
Jag vill inte vara en såndär tjej-tjej. Jag föraktar tjej-tjejer. Fjantiga fjoll-smurfar med fingrar som står rätt ut för de kan inte ta i någonting ordentligt, som äter två salladsblad till lunch och läser Glamour eller va fan man nu läser när man är såndär.
Jag vill vara en tuffing, som byter mina egna vinterdäck, har ett par snickarbyxor sådär käckt nära till hands, och läser Vildmarksliv med jord under naglarna. Så att jag längtar efter Soli, som äger en salong och som jag unnar mig en ansiktsbehandling några gånger per år hos, det stämmer liksom inte alls med min självbild. Att jag önskar, hett, att jag var så rik att jag, utan att behöva välja bort något annat, kunde ha råd att göra manikyr en gång i veckan och blåsa håret hos frisören lika ofta. Vill också ha råd med sisådär 10 st sånna där höga klackar som de hade i Sex and the City. Blahniks? VILL HA!!! Och om jag ska passa på att vara riktigt politiskt inkorrekt så önskar jag att jag hade en liten kort pälsjacka också. Och om jag bara inte vore så jävla rädd för sjukhus och sånt äckligt, så skulle jag fettsuga mig och om jag bara inte var så pryd så skulle jag vaxa både det ena och det andra på salong, istället för hemma i badrummet, med illa dåligt resultat.
Nåväl, inget fel på att drömma va? Så jag drömmer om att vandra i fjällen, sova i tält, leva på frystorkad mat och choklad, om potatisland, blomlådor, komposter, hammare och spik. Det gäller att inte fjolla till sig totalt.
Jag vill vara en tuffing, som byter mina egna vinterdäck, har ett par snickarbyxor sådär käckt nära till hands, och läser Vildmarksliv med jord under naglarna. Så att jag längtar efter Soli, som äger en salong och som jag unnar mig en ansiktsbehandling några gånger per år hos, det stämmer liksom inte alls med min självbild. Att jag önskar, hett, att jag var så rik att jag, utan att behöva välja bort något annat, kunde ha råd att göra manikyr en gång i veckan och blåsa håret hos frisören lika ofta. Vill också ha råd med sisådär 10 st sånna där höga klackar som de hade i Sex and the City. Blahniks? VILL HA!!! Och om jag ska passa på att vara riktigt politiskt inkorrekt så önskar jag att jag hade en liten kort pälsjacka också. Och om jag bara inte vore så jävla rädd för sjukhus och sånt äckligt, så skulle jag fettsuga mig och om jag bara inte var så pryd så skulle jag vaxa både det ena och det andra på salong, istället för hemma i badrummet, med illa dåligt resultat.
Nåväl, inget fel på att drömma va? Så jag drömmer om att vandra i fjällen, sova i tält, leva på frystorkad mat och choklad, om potatisland, blomlådor, komposter, hammare och spik. Det gäller att inte fjolla till sig totalt.
fredag 22 oktober 2010
VM i energitjuveri
Skitsnack är den nya trenden. I alla fall i min familj. Inte min mest omedelbara familj, typ äckel-redig och händig karl-slok och två tok-tjejor, modell mindre, men i den lite mer perifera (mina föräldrar och syskon). Vi älskar att prata med varandra om varandra. Jag försöker inte låta påskina att jag är bättre. Hela dagen idag har jag skvallrat på telefon. Det är det man gör när man är hemma och VABar (VAB=Vård Av Barn, för er alla barnlösa som inte ännu njuter av sömnlösa nätter och legobitar över hela jävla golvet, helvete!!!), det tror jag i alla fall, så det är det jag har gjort idag. Oj, oj, oj, alla har fått sin beskärda släng av sleven. Mamma är en allmän katastrof, brorsan är en okänslig besserwisser av värsta sorten, syrran är... hm, fan, kan inte komma på nåt just nu, det var med henne jag pratade mest, och man pratar liksom inte skit om den man har på andra sidan luren, it's just not done, så jag har inte uppdaterat (placerat dem på lätt-tillgänglig plats i hjärnan) mina ful-åsikter om henne, även om de finns där någonstans.
Gillar ni att snacka skit om folk? Har ni tänkt på huruvida det ger eller stjäl energi? Jag känner mig nämligen helt slut. Färdig. Kan ju ha något att göra med att lilla-smurfan låg och roterade på mitt huvud till cirka två-tiden i natt, för hon är febrig och förkyld (sålunda VAB idag, och eftersom den där jävla rediga karlsloken är så förbannat jämställd så tog han förra VABen och alltså var det min tur idag, buuuhhuuuuu, är det nåt jag hatar så är det att gå hemma och vara hemmafru-aktig, snacka om karriär i mina vildaste mardrömmar), och sen gnydde resten av tiden tills klockan blev halvsju-ish och jag var tvungen att trilla ut ur sängen med arton par påsar under mina stackars smurf-ögon. Men i alla fall, jag börjar undra om inte skitsnack på allvar är en potentiell VM-kandidat i Energi-tjuveri.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att bli den trevligaste och älskvärdaste person som planeten någonsin skådat (inget fel på att ha ambitioner). Att jag skulle säga snälla saker till folk hela tiden. Smörja allas egon. Komma ihåg vad de heter. Faktiskt säga något, när de hade något fint på sig, eller sa något smart.. Det var en tanke som gav energi. Jag lovar att den piggade upp mig. Testa det! Varsågod. Gratis visdom. (Vaddå!!?? Om ingen annan kan säga till mig att jag är rackarns klok så får jag väl göra det själv.) Nu ska jag gå och säga nåt snällt till karlsloken. Kanske kan man få sig ett nyp till tack.
Gillar ni att snacka skit om folk? Har ni tänkt på huruvida det ger eller stjäl energi? Jag känner mig nämligen helt slut. Färdig. Kan ju ha något att göra med att lilla-smurfan låg och roterade på mitt huvud till cirka två-tiden i natt, för hon är febrig och förkyld (sålunda VAB idag, och eftersom den där jävla rediga karlsloken är så förbannat jämställd så tog han förra VABen och alltså var det min tur idag, buuuhhuuuuu, är det nåt jag hatar så är det att gå hemma och vara hemmafru-aktig, snacka om karriär i mina vildaste mardrömmar), och sen gnydde resten av tiden tills klockan blev halvsju-ish och jag var tvungen att trilla ut ur sängen med arton par påsar under mina stackars smurf-ögon. Men i alla fall, jag börjar undra om inte skitsnack på allvar är en potentiell VM-kandidat i Energi-tjuveri.
För ett tag sedan bestämde jag mig för att bli den trevligaste och älskvärdaste person som planeten någonsin skådat (inget fel på att ha ambitioner). Att jag skulle säga snälla saker till folk hela tiden. Smörja allas egon. Komma ihåg vad de heter. Faktiskt säga något, när de hade något fint på sig, eller sa något smart.. Det var en tanke som gav energi. Jag lovar att den piggade upp mig. Testa det! Varsågod. Gratis visdom. (Vaddå!!?? Om ingen annan kan säga till mig att jag är rackarns klok så får jag väl göra det själv.) Nu ska jag gå och säga nåt snällt till karlsloken. Kanske kan man få sig ett nyp till tack.
tisdag 19 oktober 2010
Smal och utsövd
Vilken tisdag. Yngsta lilla barn-smurfan vaknade någonstans mellan 05.00-05.30, ville INTE somna om. Eftersom jorden snurrar runt mig så tror jag förstås att det är för att jag har varit borta lite hur som helst det sista. Jag har ärrat henne psykiskt för livet (JAjajaja, skadan var väl gjord sen tidigare, hahaha, jag dör av skratt, inte). Sen glömde jag jobbdatorn hemma, fick nöja mig med en låne-dito, och naturligtvis funkar ingenting, inga proxy-inställningar för min surfning, inga skrivarinställningar för mina reseräkningsutskrifter, inge java för nåt kul. Inga mp3or. Inga webläsarbokmärken till favoritbloggar etc. Döden var ju nära, som ni förstår.
Och min tilltänkta, blivande PT har minsann inte mailat tillbaka. Hon måste känt min desperation. Jag är liksom pesten, skydd. Ångest, depressioner och självhat är fantastiskt oattraktivt. Så jag måste OMGÅENDE sätta mig på självsvältdiet så att jag kan bli het och poppig och snygg och smal. Sen ska jag börja sminka mig igen, dra på mig stilettosarna, vinna tretti-arton-tusen och köpa massor med frejsiga kläder. Sen ska jag vakna ur min dröm. För att lill-smurfan skriker och minsann INTE tänker missa "Drömmarnas Trädgård" som börjar 06.00 på Bolibompakanalen. SNARK!!! Smal och utsövd? I nästa liv.
Och min tilltänkta, blivande PT har minsann inte mailat tillbaka. Hon måste känt min desperation. Jag är liksom pesten, skydd. Ångest, depressioner och självhat är fantastiskt oattraktivt. Så jag måste OMGÅENDE sätta mig på självsvältdiet så att jag kan bli het och poppig och snygg och smal. Sen ska jag börja sminka mig igen, dra på mig stilettosarna, vinna tretti-arton-tusen och köpa massor med frejsiga kläder. Sen ska jag vakna ur min dröm. För att lill-smurfan skriker och minsann INTE tänker missa "Drömmarnas Trädgård" som börjar 06.00 på Bolibompakanalen. SNARK!!! Smal och utsövd? I nästa liv.
måndag 18 oktober 2010
Imorgon är en annan dag
Jag är nere. På allvar. Inte på skoj, som tidigare, där jag raljerar över några överviktskilon. Jag vet inte om det var tjockisarna i Biggest Loser, eller vad det var. Men jag kan inte sluta lipa. Det sitter ett jävla fetto till ego någonstans i mig och gråter som ett barn. För jag KLARAR DET INTE SJÄLV. Fatta. Tycker ni att jag svär mycket? Fan, jävlar och helvete, det är inga svordomar för mig. Jag klarar det inte själv; det är en riktig svordom om du frågar mig. Den ultimata skammen. Kanske har jag fått allt serverat på silverfat. Kanske är jag den största latmasken historien någonsin sett. Men jag klarar inte av att vända skutan. Den har blivit för fet. Nej, (!!! sluta skämta om det, det är verkligen inte roligt), skämt åsido, men kanske har den blivit för gammal.
Suck. Fy fan. Själv är bäste jävle dräng. My ass. Dags att krypa till korset. Imorgon är en annan dag. Kanske mailar min tilltänkta framtida PT tillbaka till mig imorgon och säger att visst, det här löser vi, inga problem. Kanske är det Halleluja och Amen. Kanske är det tjena och hejsan till en okej jeans-rumpa igen? Jag hoppas verkligen inte att det är tjena och hejsan Riesenkola. För jag vet inte hur många smällar mitt ego kan ta.
Suck. Fy fan. Själv är bäste jävle dräng. My ass. Dags att krypa till korset. Imorgon är en annan dag. Kanske mailar min tilltänkta framtida PT tillbaka till mig imorgon och säger att visst, det här löser vi, inga problem. Kanske är det Halleluja och Amen. Kanske är det tjena och hejsan till en okej jeans-rumpa igen? Jag hoppas verkligen inte att det är tjena och hejsan Riesenkola. För jag vet inte hur många smällar mitt ego kan ta.
torsdag 14 oktober 2010
Omhuldad, fjäskad för och charmad
Tjena och hejsan.
Jag har varit på resande fot igen (flash, flash, nej inte alls, bara asjobbigt). Jag tänkte skrivit en rapport från hotellrum igår kväll, men fick inte internetuppkopplingen på rummet att funka. Jag drog i mig en halvkass room-service-burgare och kollade på Alice i Underlandet istället. Hello fetma! Jag borde dragit på mig joggingdojjorna som jag alltid optimistiskt packar ner, och pallrat mig iväg till hotellgymmet.
Men i alla fall, är inte flygvärdinnor ett underligt släkte? Jag hörde en intervju med en flygvärdinna för ett tag sedan och hon sa att den vanligaste missuppfattningen som folk i allmänhet hade om hennes yrke var att det var glamoröst. Vem tror att det är glamoröst, på allvar? Men glamour eller ej, ingår det inte liksom i jobbet, ÄR det liksom inte hela vitsen, att en flygvärdinna ska få folk att känna sig säkra, välkomna och lite omhändertagna? Var i rollbeskrivningen står det att de ska stå och skvallra med varandra och kolla surt på den stackars jävel som kommer springande, svettig och ursäktande leende cirka två sekunder efter gaten antagligen stängt? (Nej, det var inte jag, det var en slips-smurf)
Överlag tycker jag att det är dåligt med bra service, ni fattar vad jag menar, alltså ont om den. Jag tror att det beror på att flygvärdinnan, butiksbiträdet, servitrisen eller sjuksköterskan inte gillar sitt jobb. Jag är en sån som tror att om man gillar sitt jobb, så gör man det väl. Eller så gör man det väl, för att annars blir man av med sitt jobb, och därmed sina pengar, och det blir jävligt knapert, och man får käka grus till frukost, men det alternativet finns liksom inte riktigt i det här landet, för blir man av med jobbet så får man bidrag tills man drunknar i alla pengar, och sen coachad och fjantad med tills man kräks (JAAA, jag VET, det är säkert en överdrift, men ändå).
Jag kan inte bestämma mig för om folk inte är tillräckligt lyckliga eller inte tillräckligt rädda. Kan man fixa någon slags kombination för att verkligen boosta servicenivån på det här bygget tro? Management by ... vad? Förslag? För jag vill bli omhuldad, fjäskad för och charmad!!!
Jag har varit på resande fot igen (flash, flash, nej inte alls, bara asjobbigt). Jag tänkte skrivit en rapport från hotellrum igår kväll, men fick inte internetuppkopplingen på rummet att funka. Jag drog i mig en halvkass room-service-burgare och kollade på Alice i Underlandet istället. Hello fetma! Jag borde dragit på mig joggingdojjorna som jag alltid optimistiskt packar ner, och pallrat mig iväg till hotellgymmet.
Men i alla fall, är inte flygvärdinnor ett underligt släkte? Jag hörde en intervju med en flygvärdinna för ett tag sedan och hon sa att den vanligaste missuppfattningen som folk i allmänhet hade om hennes yrke var att det var glamoröst. Vem tror att det är glamoröst, på allvar? Men glamour eller ej, ingår det inte liksom i jobbet, ÄR det liksom inte hela vitsen, att en flygvärdinna ska få folk att känna sig säkra, välkomna och lite omhändertagna? Var i rollbeskrivningen står det att de ska stå och skvallra med varandra och kolla surt på den stackars jävel som kommer springande, svettig och ursäktande leende cirka två sekunder efter gaten antagligen stängt? (Nej, det var inte jag, det var en slips-smurf)
Överlag tycker jag att det är dåligt med bra service, ni fattar vad jag menar, alltså ont om den. Jag tror att det beror på att flygvärdinnan, butiksbiträdet, servitrisen eller sjuksköterskan inte gillar sitt jobb. Jag är en sån som tror att om man gillar sitt jobb, så gör man det väl. Eller så gör man det väl, för att annars blir man av med sitt jobb, och därmed sina pengar, och det blir jävligt knapert, och man får käka grus till frukost, men det alternativet finns liksom inte riktigt i det här landet, för blir man av med jobbet så får man bidrag tills man drunknar i alla pengar, och sen coachad och fjantad med tills man kräks (JAAA, jag VET, det är säkert en överdrift, men ändå).
Jag kan inte bestämma mig för om folk inte är tillräckligt lyckliga eller inte tillräckligt rädda. Kan man fixa någon slags kombination för att verkligen boosta servicenivån på det här bygget tro? Management by ... vad? Förslag? För jag vill bli omhuldad, fjäskad för och charmad!!!
tisdag 12 oktober 2010
H2O, tack!
Jag vet inte hur jag lyckades. Men varje gång jag tar en tugga (ja, jag vet, jävligt äcklig ovana) av mina nagelband, så ångrar jag mig lite, för mina fingrar smakar parfym. Parfym smakar yuk. Jag var helt obegripligt hurtig idag på lunchen och tränade Bodypump i en timme. Om jag erkänner, så gör jag det varje tisdag. Jag är instruktör till och med (skryt, eller nåt), egentligen är det bara bevis på min snål- och lathet. Som instruktör får du nämligen träna gratis. Och så är det mycket jobbigare att hitta en ersättare än att bara pallra sig dit och vara sådär obehagligt äppel-käck. Annars brukar ursäkter som "oj, jag är så himla viktig och upptagen på jobbet, har inte tid", eller "sniff, sniff, snuvig" kunna lura mig bort från gymmet, och sådant karaktärslöst beteende måste bekämpas!
Nåväl, efter passet, så duschade jag i alla fall, och gjorde mig vacker (nja, jag sket i att sminka mig, jag har inte sett någon enda person idag på jobbet som jag orkar bry mig om att impa på, och därför har jag också fortfarande mina bekväma dojjor på mig, och stilettosarna ligger kvar i handväskan), och dessutom så måste jag alltså ha snubblat och trillat in i ett helt badkar med tantparfym.
Allergismurfarna på jobbet kommer väl att dö nu i nåt astmaanfall eller liknande. Voj, voj (HAAAAAAAA). Och nu märkte jag att parfymen på mina fingrar måste ha förflyttat sig även till glaset med min dyrt inköpta latte, faaaaaan! Jag brukar ju inte förorda hysterisk renlighet, men jag tror faktiskt att jag ska stifta bekantskap med lite tvål och vatten.
Nåväl, efter passet, så duschade jag i alla fall, och gjorde mig vacker (nja, jag sket i att sminka mig, jag har inte sett någon enda person idag på jobbet som jag orkar bry mig om att impa på, och därför har jag också fortfarande mina bekväma dojjor på mig, och stilettosarna ligger kvar i handväskan), och dessutom så måste jag alltså ha snubblat och trillat in i ett helt badkar med tantparfym.
Allergismurfarna på jobbet kommer väl att dö nu i nåt astmaanfall eller liknande. Voj, voj (HAAAAAAAA). Och nu märkte jag att parfymen på mina fingrar måste ha förflyttat sig även till glaset med min dyrt inköpta latte, faaaaaan! Jag brukar ju inte förorda hysterisk renlighet, men jag tror faktiskt att jag ska stifta bekantskap med lite tvål och vatten.
torsdag 7 oktober 2010
Höst-depp, unik-panik och rödstrumpor
Jag lider av den mest ointressanta skriv-kramp man kan tänka sig. Suck. Är det hösten? Är det därför? Mörker. Jag trodde att jag var en sån som gillade hösten, lite regn och rusk och mörker. Verkar som om jag inte känner mig själv alls. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag är glad eller depp. Och jag hatar fan att vara mittemellan. Det är ju TRIST!!
Det är ju säkert mycket lättare att störa sig på svart-vita människor, men är de inte lite mer intressanta? Sånna där Zytomierskor och Gynningar. Eller Shulmanar och ... eh, kan inte komma på någon mer svart-vit karl. Är det en köns-grej??
Är det för att jag är tjej (ok, tant-jävel eller liknande, vad man nu blir efter att man fått barn, kanske något så pretentiöst som "kvinna"?) som jag känner att jag måste sticka ut? Karlar behöver minsann inte det. De kan gå runt och vara lagom vanliga och ändå hyllas. Men tjejer måste bli svart-vita och älskas eller hatas. Hora eller madonna. Tjej eller tant. Eller?
Jag blir yr i bollen av att tänka på sånt här. Häromdagen var jag färdig att kasta ut dator-helvetet genom närmaste fönster, eller vägg (jag får ibland hybris av illa allvarligt slag och tror att jag är He-man-smurfen), för att jag inte kunde logga in på Försäkringskassans hemsida med min e-legitimation och begära tillfällig föräldrapenning. Sådan enspårig ilska av allra renaste sort, är mycket skönare, än denna melankoli-fest. Pubertal after work måste anordnas snarast för att råda bot tror jag.
Det är ju säkert mycket lättare att störa sig på svart-vita människor, men är de inte lite mer intressanta? Sånna där Zytomierskor och Gynningar. Eller Shulmanar och ... eh, kan inte komma på någon mer svart-vit karl. Är det en köns-grej??
Är det för att jag är tjej (ok, tant-jävel eller liknande, vad man nu blir efter att man fått barn, kanske något så pretentiöst som "kvinna"?) som jag känner att jag måste sticka ut? Karlar behöver minsann inte det. De kan gå runt och vara lagom vanliga och ändå hyllas. Men tjejer måste bli svart-vita och älskas eller hatas. Hora eller madonna. Tjej eller tant. Eller?
Jag blir yr i bollen av att tänka på sånt här. Häromdagen var jag färdig att kasta ut dator-helvetet genom närmaste fönster, eller vägg (jag får ibland hybris av illa allvarligt slag och tror att jag är He-man-smurfen), för att jag inte kunde logga in på Försäkringskassans hemsida med min e-legitimation och begära tillfällig föräldrapenning. Sådan enspårig ilska av allra renaste sort, är mycket skönare, än denna melankoli-fest. Pubertal after work måste anordnas snarast för att råda bot tror jag.
fredag 1 oktober 2010
Taaadaaaaaaaaa!!!
Men hallå!!! Jag insåg just att jag idag firar en månad som bloggare. 16 blogg-inlägg under september. HEJJA MIG!!!
Och för att fira så ska jag uppröra mig lite över inköps-smurfen på stället där jag jobbar. För idag var jag tvungen att gå på toa. Alltså, helst vill jag bara göra det hemma. Alltså gå på toa på riktigt. Ni fattar vad jag menar. Jag går inte in på det i detalj. Men efter, ja, eftersom vi bor i Sverige så är det ju kutym att använda toapapper. Hemma har jag gossigt trelagers papper med gulliga lamm på. Det som finns på jobbet spelar inte i samma division. För det har inte tid. Upptaget. Med att tortera oskyldiga. Ring Genéve-konventionen eller nåt.
Ganska osmakligt ämne att ta upp såhär på kalas. Ok, så glöm det. Korka upp champagnen istället (eller sockerdrickan). Höj glasen i en skål för MIG! Kalaskramar till alla, jag är på gott humör!
Och för att fira så ska jag uppröra mig lite över inköps-smurfen på stället där jag jobbar. För idag var jag tvungen att gå på toa. Alltså, helst vill jag bara göra det hemma. Alltså gå på toa på riktigt. Ni fattar vad jag menar. Jag går inte in på det i detalj. Men efter, ja, eftersom vi bor i Sverige så är det ju kutym att använda toapapper. Hemma har jag gossigt trelagers papper med gulliga lamm på. Det som finns på jobbet spelar inte i samma division. För det har inte tid. Upptaget. Med att tortera oskyldiga. Ring Genéve-konventionen eller nåt.
Ganska osmakligt ämne att ta upp såhär på kalas. Ok, så glöm det. Korka upp champagnen istället (eller sockerdrickan). Höj glasen i en skål för MIG! Kalaskramar till alla, jag är på gott humör!
Puls?
Ja, det här med att varje blogg med lite självkänsla uppdateras åtminstone en gång om dagen gick ju jävligt bra. NOT.
Dessa saker har upprört mig sen sist:
- LÖJLIGT små parkeringsplatser. Vem är den utvecklingsstörda pucko-smurf som skapat den svenska parkeringsplatsstorleksstandarden (katschiiiing, poäng i att skapa långa ord)??? Jo, det är ju fantastiskt bra att man får plats att parkera. Vore ju ännu bättre om man kunde öppna dörren när man har parkerat. Ganska jobbigt att ställa bilen i någon slags start-position precis framför parkeringsplatsen, hoppa ut, stänga alla dörrar och sen liksom putta den på plats och hoppas på att den inte rullar iväg. Eller att krypa ut genom bagageluckan. Vem skriver på min namnlista för större parkeringsplatser???
- (försöker desperat komma på något mer, säkert nåt med lokaltrafik, tåg, bussar eller sånt, upprörande att mitt liv är så fantastiskt ointressant och Svensson-aktigt, var är all GLAMOUR, alla INTRIGER???)
Note to self: Måste hitta fler saker i livet som får pulsen att slå lite, annars kommer jag snart att misstas för vandrande lik.
Dessa saker har upprört mig sen sist:
- LÖJLIGT små parkeringsplatser. Vem är den utvecklingsstörda pucko-smurf som skapat den svenska parkeringsplatsstorleksstandarden (katschiiiing, poäng i att skapa långa ord)??? Jo, det är ju fantastiskt bra att man får plats att parkera. Vore ju ännu bättre om man kunde öppna dörren när man har parkerat. Ganska jobbigt att ställa bilen i någon slags start-position precis framför parkeringsplatsen, hoppa ut, stänga alla dörrar och sen liksom putta den på plats och hoppas på att den inte rullar iväg. Eller att krypa ut genom bagageluckan. Vem skriver på min namnlista för större parkeringsplatser???
- (försöker desperat komma på något mer, säkert nåt med lokaltrafik, tåg, bussar eller sånt, upprörande att mitt liv är så fantastiskt ointressant och Svensson-aktigt, var är all GLAMOUR, alla INTRIGER???)
Note to self: Måste hitta fler saker i livet som får pulsen att slå lite, annars kommer jag snart att misstas för vandrande lik.
måndag 27 september 2010
Cirkus
Bzzzzzz, busy bee. Oj, jag är så himla viktig och upptagen. Taxi, flyg, fram och tillbaka och runt-runt. Laptop och mobiltelefon. Höga klackar, frejsig make-up. Ser ni det framför er? Fancy shit. Har jobbat som svinet idag. Nej. Helt osant.(tror nog att taxichauffören som hade gått upp klockan fyra jobbar som svinet, jag i bästa fall som en liten kulting). Jag har sprungit runt som en skållad råtta och försökt tjingsa på folk. Frågat dem om de hade allt de behövde för att kunna göra sitt jobb. Om de sa nej, så försökte jag fixa det. Med varierad framgång (osant igen, helt konstant oframgångsrikt, snarare, nej, det var också osant, jag fixar en hel del, men storyn blir ju kass då). Emellan allt flängande och tjingsande och låtsas-jobbande, så läste jag lite mail, och fick bekräftat att jag är en jävla klubba som inte ens kan hålla koll på min egen mailbox. Kontrollerat kaos tror jag att den är. Okontrollerat kaos ligger närmare sanningen. Det känns som om jag fortfarande värmer upp efter semestern. Blir startsträckan efter ledighet längre ju äldre man blir? (GAMMMMMMAL???!!!)
Ok, det var dagens trampa-på-mig-själv-så-att-jag-inte-exploderar-av-självgodhet-övning. Den kanske inte gick så bra. Jag brukar låtsas att jag kan vara självkritisk, men i själva verket är jag så övertygad om min egen jävla förträfflighet att jag borde käka lite humble-pills. Eller så är det precis sån här man måste vara för att överleva den vansinniga cirkus som kallas livet.
Ok, det var dagens trampa-på-mig-själv-så-att-jag-inte-exploderar-av-självgodhet-övning. Den kanske inte gick så bra. Jag brukar låtsas att jag kan vara självkritisk, men i själva verket är jag så övertygad om min egen jävla förträfflighet att jag borde käka lite humble-pills. Eller så är det precis sån här man måste vara för att överleva den vansinniga cirkus som kallas livet.
onsdag 22 september 2010
Paddor i kavajfickan
Jag är deprimerad. Desillusionerad. Har förlorat allt hopp om mänskligheten. Och nej, det har inte med Sverigedemokraterna att göra. Jäkla tjat om dem. Dem kan man (någon annan helst) hantera. Min vikt däremot är en katastrof. DEPRESSION!!! Och jag kan inte ens döva den med godis, hur skulle det se ut, buuuhuuuu, jag är fet, åh, tack en liten Riesen-kola, det är gott, oj, jag blev ännu fetare, buuuhhuuuuu, etc.? Jag lovar, jag slarvar inte så mycket! Jag förtjänar inte att bli fetare!
Och sen (efter att jag hade ställt mig på vågen och svalt klumpen i halsen), så åkte jag till jobbet. För att göra en lång, astråkig, historia kort så var det en snubbe som jag hade gjort en tjänst, och i gengäld hade han lovat att göra mig en tjänst, ni vet den klassiska "I scratch your back, you scratch..."? Nu backade han. Jag gav honom en chans till, ett annat alternativ, han backade igen. Börjar ana paddor i kavajfickan! Han tänker inte hålla sitt löfte!!! Så nu har jag en helvetes (JA, jag svär, hela tiden, jag har väl förjävla dåligt ordförråd helt enkelt) oreda att ordna upp, helst igår. Buuuhuuuu! Det är förjävligt!! Vad är det för folk jag jobbar ihop med egentligen???
Som om jag vore bättre själv. Dagarna i ända går jag omkring och tror att jag är någon slags super-smurf som har minst en sisådär trettiotolv timmar på dygnet, och helst inte behöver någon sömn alls. Jag jobbar heltid, har två små barn på dagis som ska hämtas och lämnas (okej, visst, i samarbete med äckligt redig och händig karl-slok förvisso). Jag vikarierar på gymmet, jag går på tjejmiddagar, jag blir ordförande i jävla väg-föreningen, jag går på Pilateskurs (herregud, det är verkligen synd om mig), jag köper inte halv-fabrikat-köttbullar, utan steker dem själv hela nätterna igenom (se "Fobier och en bekännelse). Jag lovar att göra en massa saker. Sen står jag, redan sen till ett möte, och gråter mig igenom en stress-attack i duschen. Det är då man måste sansa sig. Det är då jag tar upp telefonen och ringer och messar mina tre närmaste appointments och commitments (ja, jag använder massa engelska ord också, för jag orkar inte tänka ut något bra på svenska, ring jävla språkpolisen för fan), och ställer in.
Och för att döva insikten om att jag är precis som paddor-i-kavajfickan-mannen, så tar jag ett glas vin och en Riesenkola. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.
Och sen (efter att jag hade ställt mig på vågen och svalt klumpen i halsen), så åkte jag till jobbet. För att göra en lång, astråkig, historia kort så var det en snubbe som jag hade gjort en tjänst, och i gengäld hade han lovat att göra mig en tjänst, ni vet den klassiska "I scratch your back, you scratch..."? Nu backade han. Jag gav honom en chans till, ett annat alternativ, han backade igen. Börjar ana paddor i kavajfickan! Han tänker inte hålla sitt löfte!!! Så nu har jag en helvetes (JA, jag svär, hela tiden, jag har väl förjävla dåligt ordförråd helt enkelt) oreda att ordna upp, helst igår. Buuuhuuuu! Det är förjävligt!! Vad är det för folk jag jobbar ihop med egentligen???
Som om jag vore bättre själv. Dagarna i ända går jag omkring och tror att jag är någon slags super-smurf som har minst en sisådär trettiotolv timmar på dygnet, och helst inte behöver någon sömn alls. Jag jobbar heltid, har två små barn på dagis som ska hämtas och lämnas (okej, visst, i samarbete med äckligt redig och händig karl-slok förvisso). Jag vikarierar på gymmet, jag går på tjejmiddagar, jag blir ordförande i jävla väg-föreningen, jag går på Pilateskurs (herregud, det är verkligen synd om mig), jag köper inte halv-fabrikat-köttbullar, utan steker dem själv hela nätterna igenom (se "Fobier och en bekännelse). Jag lovar att göra en massa saker. Sen står jag, redan sen till ett möte, och gråter mig igenom en stress-attack i duschen. Det är då man måste sansa sig. Det är då jag tar upp telefonen och ringer och messar mina tre närmaste appointments och commitments (ja, jag använder massa engelska ord också, för jag orkar inte tänka ut något bra på svenska, ring jävla språkpolisen för fan), och ställer in.
Och för att döva insikten om att jag är precis som paddor-i-kavajfickan-mannen, så tar jag ett glas vin och en Riesenkola. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.
måndag 20 september 2010
Barnuppfostran
Ok, jag erkänner. Jag har barn. Två stycken. Att uppfostra dem är väl det viktigaste jobbet jag har (SORRY, arbetsgivare, det betyder inte att jag inte gillar dig, betyder inte heller att jag inte gör mitt absolut bästa etc, etc, fjäsk). När det gäller barnuppfostran så lyssnar jag på det jag själv väljer ut som vettiga råd. Här är ett par som jag tagit till mig.
1. Ditt barn är inte dumt. Inte elakt. Det kan göra dumma saker, elaka saker, men barnet är per definition inte dumt eller elakt.
2. Om du inte lyssnar till ditt barn, varför skulle ditt barn lyssna på dig? (Gäller de flesta beteenden, ditt barn gör inte som du säger, utan som du gör)
Jag ville inte skriva något om valet. Ville inte lägga mig i. Men jag kan inte sluta tänka på det. Jag har inte läst Sverigedemokraternas valmanifest eller vad det nu heter. Jag har faktiskt inte läst något valmanifest från något parti. Säkert är Lars Ohly mycket påläst. Han tycker med säkerhet att hans vägran att ens sitta i samma rum som Jimmie Åkesson var mycket befogad. Men Jimmie Åkesson är inte dum och elak. Han kanske gör dumma, elaka saker, vad vet jag. Men om Lars Ohly inte lyssnar på Jimmie Åkesson, varför ska Jimmie Åkesson lyssna på Lars Ohly?
Jag vill gärna tänka att jag ska läsa på. Studera svensk politik. Så att jag kan bemöta knasiga, rasistiska uttalanden på ett smartare, mer informerat sätt. Men jag kommer inte att ta mig tid.
Jag lägger den tiden på att uppfostra mina barn istället. Jag pussar dem och kramar dem. Säger att de är värdefullast i världen. Att alla borde ha en mamma och en pappa som tycker att de är värdefullast i världen. Men ibland är det inte så. Vissa människor är rädda och ensamma. Dem måste man ta hand om. För annars blir de farliga.
1. Ditt barn är inte dumt. Inte elakt. Det kan göra dumma saker, elaka saker, men barnet är per definition inte dumt eller elakt.
2. Om du inte lyssnar till ditt barn, varför skulle ditt barn lyssna på dig? (Gäller de flesta beteenden, ditt barn gör inte som du säger, utan som du gör)
Jag ville inte skriva något om valet. Ville inte lägga mig i. Men jag kan inte sluta tänka på det. Jag har inte läst Sverigedemokraternas valmanifest eller vad det nu heter. Jag har faktiskt inte läst något valmanifest från något parti. Säkert är Lars Ohly mycket påläst. Han tycker med säkerhet att hans vägran att ens sitta i samma rum som Jimmie Åkesson var mycket befogad. Men Jimmie Åkesson är inte dum och elak. Han kanske gör dumma, elaka saker, vad vet jag. Men om Lars Ohly inte lyssnar på Jimmie Åkesson, varför ska Jimmie Åkesson lyssna på Lars Ohly?
Jag vill gärna tänka att jag ska läsa på. Studera svensk politik. Så att jag kan bemöta knasiga, rasistiska uttalanden på ett smartare, mer informerat sätt. Men jag kommer inte att ta mig tid.
Jag lägger den tiden på att uppfostra mina barn istället. Jag pussar dem och kramar dem. Säger att de är värdefullast i världen. Att alla borde ha en mamma och en pappa som tycker att de är värdefullast i världen. Men ibland är det inte så. Vissa människor är rädda och ensamma. Dem måste man ta hand om. För annars blir de farliga.
fredag 17 september 2010
Dansken kommer!
Jag lyssnar på musik ibland. Jag läser en bok då och då. Ibland gör jag båda sakerna samtidigt.
Det får en del konsekvenser. Till exempel så ser jag framför mig Ayla och hennes neandertalare från "Grottbjörnens folk" varje gång som jag lyssnar på den geniala skivan Black Celebration av Depeche Mode (JAAAA, jag erkänner, jag har läst den boken, och alla dess uppföljare, och det är nästan lika pinsamt, om man ska tro fisförnäma konstkännare, som att jag har, i princip, alla skivor av Julio Iglesias, jag är en kulturell nobody).
Just nu lyssnar jag jättemycket på Rasmus Seebach, och han är ju dansk. Danska har tidigare framstått, för mig, som det osexigaste språket i världen (sexigast såklart holländska). Men nu måste jag kanske lära mig danska. Måste kanske emigrera till Danmark. Kanske tälta i Rasmus trädgård.
Och det är hans fel att jag skriver detta inlägg. Tyckte du inte att det var roligt? Klaga hos Rasmus.
Det får en del konsekvenser. Till exempel så ser jag framför mig Ayla och hennes neandertalare från "Grottbjörnens folk" varje gång som jag lyssnar på den geniala skivan Black Celebration av Depeche Mode (JAAAA, jag erkänner, jag har läst den boken, och alla dess uppföljare, och det är nästan lika pinsamt, om man ska tro fisförnäma konstkännare, som att jag har, i princip, alla skivor av Julio Iglesias, jag är en kulturell nobody).
Just nu lyssnar jag jättemycket på Rasmus Seebach, och han är ju dansk. Danska har tidigare framstått, för mig, som det osexigaste språket i världen (sexigast såklart holländska). Men nu måste jag kanske lära mig danska. Måste kanske emigrera till Danmark. Kanske tälta i Rasmus trädgård.
Och det är hans fel att jag skriver detta inlägg. Tyckte du inte att det var roligt? Klaga hos Rasmus.
torsdag 16 september 2010
Smurf-termostaten
Jag erkänner; jag väger typ fem kilo för mycket, eller nja, sex kilo är nog närmare sanningen. Det kanske inte verkar så mycket, men är ganska mycket om man är sisådär tre äpplen hög (det är jag och smurfarna). I vilket fall som helst, i ungefär ett år så har jag tänkt väldigt seriöst på att gå ner lite i vikt. Jag vet hur man gör.
Men min kropp är listigare än jag. Jävla lömsk, till och med, om jag får säga det själv. Jag tror att den, när jag har somnat, har konferens med sig själv för att komma fram till hur den på bästa sätt kan hindra mig från att gå ner i vikt.
Cirka 10 års ganska intensiv, empirisk, forskning har resulterat i följande slutsatser:
- Träning är helt verkningslöst. Enda möjliga undantaget kan vara löpning, alltså på med joggingdojjorna, minst två gånger i veckan, minst 16 km sammanlagt. All annan träning kan kroppen komma undan, trots att jag tror att jag tränar lika hårt som någon annan. Jag vet inte hur kroppen gör det, men jag vet att den gör det. Den latar sig i hemlighet.
- Det enda som ger tydliga resultat i önskad vikt-riktning är kontroll av energi-intag. Det betyder: Jag kan inte stoppa i mig ett paket Ballerina varje kväll och tro att jag ska komma undan med det. Å nej. Glass; inte heller. Godis kan jag fet-glömma. Fika varje dag? HAAAAAAAAAAAA!!! Nej.
Men ingen tid till självömkan! Bit ihop. Och NU! Höst-rutinerna börjar sätta sig. Jag äter som en vettig människa. Alla godis-förråden hemma har tagit slut. Jag har inte fyllt på dem. Jag jobbar. Jag tränar. Vad händer? Mina händer och fötter är iskalla. Min kropp går i strejk. Jag känner igen symtomen. Jag har varit här förr. Om jag inte ständigt ligger på plus i energi-intag, det vill säga, äter mer än vad jag egentligen behöver, så hämnas min kropp på mig. Som ett tjurigt barn så stänger den av termostaten till alla extremiteter, och tvingar mig till ett liv i yllefingervantar och termo-overall. Eller till akut-intag av Ballerina.
Fan för dig, smurf-kroppen. Brrrrrrrr.
måndag 13 september 2010
Fobier och en bekännelse
Jag steker köttbullar. Kanske inte så knasigt. Kanske inte ens vid den här tiden. Ok, jo, det är knasigt, för det är inte julafton imorgon. Men jag känner ett litet tvång. Jag har nämligen utvecklat en synnerligen, för mig okaraktäristisk, fobi (fobier i allmänhet är okaraktäristiska för mig alltså, eftersom jag är en perfekt och välbalanserad människa). Fobi för halv-fabrikat.
En kompis till mig, en av mina bästa faktiskt, har fobi för kackerlackor. Fordom åkte vi till Grekland på frejsig tjej-semester. Varje dag i en vecka hade vi samma rutin. Vi flyttade vi oss från hotellet till stranden och stekte oss i solen fram till lunch. Då hasade vi iväg till närmaste strandhak och mölade i oss en gosig grekisk sallad. Efter att ha försäkrat oss om att cigg-förrådet var stabilt så lullade vi tillbaka till solstolarna och om en bok skulle råka ta slut så bytte vi med varandra. Kvällen innan vi skulle åka hem igen så söp vi oss ganska fulla och flirtade med ungdomarna. Det var en UNDERBAR semester.
Någon kväll, innan den sista när vi söp oss fulla, så fick jag lära känna min kompis fobi. Vid ett av våra sällsynta besök på hotellrummet så hoppade hon plötsligt blixtsnabbt upp i sängen. Där satte hon sig och började vagga sig själv fram och tillbaka. Hon försökte kväva sina helt osammanhängande och panikslagna skrik. Ena armen lade hon runt sina knän, för att skapa en bildlig kanelbulle-vagg, och med den andra pekade hon på en jävla snabb rackare som sprang omkring i vårt hotellrum. Vi misstänkte att han kom från klanen som vi hade stött på ute i hotellkorridoren. Men det spelade ingen roll var han kom ifrån, vi är inte rasister när det kommer till kackerlackor, vi hatar dem alla. Min kompis hatar dem mest. Hon lovade mig guld och gröna skogar om jag dödade den sex-benade varelsen från helvetet. Och hon grät. Jag kunde inte vägra.
Alltså, hur dödar man smidigt en kackerlacka??? Fatta att de är SNABBA. Men med en sko (proffsig dödar-utrustning) lyckades jag halv-mosa den mot väggen, som vid tillfället för kackerlackans momentära, dödliga långsamhet, var väggen ovanför min kompis säng. Halvmosad och kanske fortfarande lite sprattlande så landade han (kackerlackan, alla kackerlackor refereras väl till som han?) på hennes kudde. Eftersom hon vaggade och grät och skakade i fobi-trans, så hann jag, innan hon märkte det, mosa den (honom? jag kan tydligen inte bestämma mig för pronomen) lite ytterligare för att försäkra mig om status "död", och sedan skrapa ner den på golvet. Sedan dess frågar hon mig med ungefär ett års mellanrum, när frejsiga tjej-semestern kommer på tal, om det är helt, HELT säkert att kackerlackan absolut ALDRIG låg på hennes kudde, att den där fläcken på örngottet hade varit där innan jakt på sagda kackerlacka stod på schemat. Jag har alltid ljugit. En vit, snäll, lögn för att rädda hennes sömn, eller hur?!
Kompis: Kackerlackan dog på din kudde. Ganska äckligt. Nästan äckligare än halv-fabrikat faktiskt.
Gonatt!
En kompis till mig, en av mina bästa faktiskt, har fobi för kackerlackor. Fordom åkte vi till Grekland på frejsig tjej-semester. Varje dag i en vecka hade vi samma rutin. Vi flyttade vi oss från hotellet till stranden och stekte oss i solen fram till lunch. Då hasade vi iväg till närmaste strandhak och mölade i oss en gosig grekisk sallad. Efter att ha försäkrat oss om att cigg-förrådet var stabilt så lullade vi tillbaka till solstolarna och om en bok skulle råka ta slut så bytte vi med varandra. Kvällen innan vi skulle åka hem igen så söp vi oss ganska fulla och flirtade med ungdomarna. Det var en UNDERBAR semester.
Någon kväll, innan den sista när vi söp oss fulla, så fick jag lära känna min kompis fobi. Vid ett av våra sällsynta besök på hotellrummet så hoppade hon plötsligt blixtsnabbt upp i sängen. Där satte hon sig och började vagga sig själv fram och tillbaka. Hon försökte kväva sina helt osammanhängande och panikslagna skrik. Ena armen lade hon runt sina knän, för att skapa en bildlig kanelbulle-vagg, och med den andra pekade hon på en jävla snabb rackare som sprang omkring i vårt hotellrum. Vi misstänkte att han kom från klanen som vi hade stött på ute i hotellkorridoren. Men det spelade ingen roll var han kom ifrån, vi är inte rasister när det kommer till kackerlackor, vi hatar dem alla. Min kompis hatar dem mest. Hon lovade mig guld och gröna skogar om jag dödade den sex-benade varelsen från helvetet. Och hon grät. Jag kunde inte vägra.
Alltså, hur dödar man smidigt en kackerlacka??? Fatta att de är SNABBA. Men med en sko (proffsig dödar-utrustning) lyckades jag halv-mosa den mot väggen, som vid tillfället för kackerlackans momentära, dödliga långsamhet, var väggen ovanför min kompis säng. Halvmosad och kanske fortfarande lite sprattlande så landade han (kackerlackan, alla kackerlackor refereras väl till som han?) på hennes kudde. Eftersom hon vaggade och grät och skakade i fobi-trans, så hann jag, innan hon märkte det, mosa den (honom? jag kan tydligen inte bestämma mig för pronomen) lite ytterligare för att försäkra mig om status "död", och sedan skrapa ner den på golvet. Sedan dess frågar hon mig med ungefär ett års mellanrum, när frejsiga tjej-semestern kommer på tal, om det är helt, HELT säkert att kackerlackan absolut ALDRIG låg på hennes kudde, att den där fläcken på örngottet hade varit där innan jakt på sagda kackerlacka stod på schemat. Jag har alltid ljugit. En vit, snäll, lögn för att rädda hennes sömn, eller hur?!
Kompis: Kackerlackan dog på din kudde. Ganska äckligt. Nästan äckligare än halv-fabrikat faktiskt.
Gonatt!
lördag 11 september 2010
Min knorr?
En ev. önskan, av någon, att jag verkligen skulle ha förvandlats till ökenpadda (se föregående inlägg), och därför inte kunde skriva mer på detta amatörverk, infriades icke! Jag är gott levande. Har bara lidit av fruktansvärd prestationsångest, vad gäller innehåller i denna blogg. Prestationsångest - bra eller dåligt? När jag ser Idol på TV (ja, jag erkänner denna helt vedervärdiga svaghet), så önskar jag att fler led av lite mer prestationsångest, helst så stor att de aldrig ställde sig i den där vansinniga kön.
Det kan ha varit igår som jag satt i bilen och funderade på saker jag ville förmedla i detta forum. En sak har nog framgått med önskvärd tydlighet; Jag vill inte besvära er med as-trista berättelser ur mitt mediokra liv. Men just nu läser jag en bok, av en av mina favoritförfattare (när jag vill ha något sådär hyggligt lätt och mysigt). Hon skriver inte bara om ett enda mediokert liv, utan om flera stycken. Det som gör det uthärdligt, till och med underhållande, är ju såklart (bortsett från hennes underbara berättarskicklighet), att jag VET att det kommer en knorr på slutet. Alla de där händelserna, som i boken ter sig lika trista och obetydliga som mitt liv, leder ju på något sätt fram till någon slags grand parad-final, ett bländverk, resultat, ihopknutning, en poäng, if you like. Själva storyn. Budskapet.
Vafan, det är ju såklart det som är mitt stora problem. Jag har inte sett slutet! Jag vet inte vilka detaljer som kommer att visa sig intressanta där vid parad-finalen. Hur ska jag då kunna göra ihopknutningen? Vilken är min poäng? Min knorr?! Skulle ju ha varit magiskt bra att kunna se in i framtiden, för då hade jag kanske kunnat bjuda er på en resa. En underhållande, intressant sådan, fram till parad-finalen, bländverket, poängen, en sammanhängande story. Nu får ni nöja er med en anekdot-samling.
Håll till godo, för bövelen.
Det kan ha varit igår som jag satt i bilen och funderade på saker jag ville förmedla i detta forum. En sak har nog framgått med önskvärd tydlighet; Jag vill inte besvära er med as-trista berättelser ur mitt mediokra liv. Men just nu läser jag en bok, av en av mina favoritförfattare (när jag vill ha något sådär hyggligt lätt och mysigt). Hon skriver inte bara om ett enda mediokert liv, utan om flera stycken. Det som gör det uthärdligt, till och med underhållande, är ju såklart (bortsett från hennes underbara berättarskicklighet), att jag VET att det kommer en knorr på slutet. Alla de där händelserna, som i boken ter sig lika trista och obetydliga som mitt liv, leder ju på något sätt fram till någon slags grand parad-final, ett bländverk, resultat, ihopknutning, en poäng, if you like. Själva storyn. Budskapet.
Vafan, det är ju såklart det som är mitt stora problem. Jag har inte sett slutet! Jag vet inte vilka detaljer som kommer att visa sig intressanta där vid parad-finalen. Hur ska jag då kunna göra ihopknutningen? Vilken är min poäng? Min knorr?! Skulle ju ha varit magiskt bra att kunna se in i framtiden, för då hade jag kanske kunnat bjuda er på en resa. En underhållande, intressant sådan, fram till parad-finalen, bländverket, poängen, en sammanhängande story. Nu får ni nöja er med en anekdot-samling.
Håll till godo, för bövelen.
onsdag 8 september 2010
Nästa liv som ökenpadda?
Jag korr-läste ett inlägg som jag hade skrivit, raderade hela inlägget, och konstaterade att det svåra är inte att skapa en blogg. Det svåra är att inte fylla den med trams. Med ointressanta berättelser från mitt obetydliga liv. Idag har jag inte hetsat upp mig över någonting. En förlorad dag. Bortsett från en extremt jäkla superfet, JÄTTESTOR, lång, röd-rosa, lurvig larv som jag såg mitt på vägen, när jag cyklade fram i godan ro, och min knasiga instinkt att rädda den till diket. Det kanske är värt att nämna. Kanske kan min goda gärning ge mig en guldstjärna i kanten och rädda mig från att återfödas som ökenpadda eller nåt i nästa liv. Såvida det inte var en asfaltslarv (som ju självklart, det hör man ju på namnet, lever på asfalt, av asfalt, med asfalt och dör utan kontakt med den). Då är jag fet-körd.
tisdag 7 september 2010
The truth, the whole truth, and nothing but the truth
För ett ögonblick trodde jag att jag hade hittat ett tema till min blogg. Jag skulle, liksom en hök, slå ner på idioter och idiotiska saker, och låtsas tro att jag själv, naturligtvis, är helt felfri och underbar (se t.ex föregående blogg-inlägg om SJ, väldigt roligt och sant om jag får säga det själv). Men så hände nåt som gjorde att jag kände mig så lycklig, tillfreds och kärleksfull, och jag ville skriva om det. Problem: nu, några få timmar senare, kan jag för mitt liv inte komma ihåg vad det var som var sådär härligt och inspirerande. Sorgligt på så många olika sätt. Och det blir ju jäkla svårt att skriva om det nu då.
(Jag måste bara kort säga att folk som uttalar "process" på engelska som "praaaaacess" är puckon.)
Och så vill jag tydliggöra en sak om mitt val att vara anonym. Ett tag tänkte jag att jag ville vara anonym så att jag skulle kunna skriva i lugn och ro om alla idioter runt omkring mig, utan att behöva stå till svars. För alltså, om du tänker på det noga, så skriver inte ens Sveriges största bitch (och jag säger det med all respekt, jag läser hennes blogg varje dag, för jag är helt fascinerad, bra jobbat bitchen), Katrin Zytomierska, elaka saker om t.ex. sina arbetsgivare eller sin karl. För det är liksom inte smart när man är officiell som hon är. Men det är inte mest därför som jag är (låtsas vara) anonym. Jag vill helt enkelt kunna skriva vad som helst, kort och gott, HITTA PÅ, och fritt överdriva så mycket jag vill om min obetydliga vardag, utan att någon annan jävla smartskalle ska säga att "nja, så var det väl inte riktigt". Fatta, jag skriver vad jag vill om vad jag vill. Min sanning är den enda viktiga sanningen.
(Jag måste bara kort säga att folk som uttalar "process" på engelska som "praaaaacess" är puckon.)
Och så vill jag tydliggöra en sak om mitt val att vara anonym. Ett tag tänkte jag att jag ville vara anonym så att jag skulle kunna skriva i lugn och ro om alla idioter runt omkring mig, utan att behöva stå till svars. För alltså, om du tänker på det noga, så skriver inte ens Sveriges största bitch (och jag säger det med all respekt, jag läser hennes blogg varje dag, för jag är helt fascinerad, bra jobbat bitchen), Katrin Zytomierska, elaka saker om t.ex. sina arbetsgivare eller sin karl. För det är liksom inte smart när man är officiell som hon är. Men det är inte mest därför som jag är (låtsas vara) anonym. Jag vill helt enkelt kunna skriva vad som helst, kort och gott, HITTA PÅ, och fritt överdriva så mycket jag vill om min obetydliga vardag, utan att någon annan jävla smartskalle ska säga att "nja, så var det väl inte riktigt". Fatta, jag skriver vad jag vill om vad jag vill. Min sanning är den enda viktiga sanningen.
måndag 6 september 2010
Hybris
AAAAAHHHHHAAAAHAAAAHAAAAHAAA!
VÄRLDSHERRAVÄLDE! (snart inom räckhåll)
Nu så. Nu kommer den. Läsar-anstormningen. Nu ska jag använda min nyvunna makt till att få alla att tycka som jag! Sen kommer jag förmodligen att gnälla, som den värsta av tre-åringar, för att livet blivit vansinnigt tråkigt bland alla ja-sägare. Jag hyser inga tvivel om att det kommer att bli såhär.
Mitt första offer blir SJ. Jag hatar dem. Jag skulle åkt tåg idag, mellan Göteborg och Stockholm, för jag vill resa värdigt (flyg är ovärdigt) och för att jag vill vara lite så kallad miljö-vän. X2000. I MINA DRÖMMAR. X2000 var käckt utbytt mot ett så kallat LOKTÅG. Från 1800 kallt. Säkert. Ojdå, vi blir visst lite sena. Ojdå, finns visst inget internet på tåget. Ojdå, hade du velat ha informationen INNAN du satte dig på snigel-pendel för att ta dig in till tågstationen?? Va, vill du inte åka med oss nu? Tycker du att det känns som lite slöseri med tid att åka till tågstationen, bara för att sätta dig i en taxi till Landvetter??? TYCKER DU??? Förbannade kommunist-kvarleva!! Elda gärna på mig med SJ-hat-kommentarer så att jag får tillräckligt mycket kraft att göra något konstruktivt, till exempel skicka elaka (konstruktiva) förslagsmail till SJs VD, eller über-chef, eller vad de nu har.
Jag har faktiskt ett jobb att sköta nu. Har inte tid med er mer (alla 1st läsare). Ni får klara er själva en stund. Men eftersom jag ska sitta ensam och uggla på ett hotellrum ikväll (förhoppningsvis med internet) så kanske ni får en uppdatering då. Om ni är snälla. Puss och kram!
VÄRLDSHERRAVÄLDE! (snart inom räckhåll)
Nu så. Nu kommer den. Läsar-anstormningen. Nu ska jag använda min nyvunna makt till att få alla att tycka som jag! Sen kommer jag förmodligen att gnälla, som den värsta av tre-åringar, för att livet blivit vansinnigt tråkigt bland alla ja-sägare. Jag hyser inga tvivel om att det kommer att bli såhär.
Mitt första offer blir SJ. Jag hatar dem. Jag skulle åkt tåg idag, mellan Göteborg och Stockholm, för jag vill resa värdigt (flyg är ovärdigt) och för att jag vill vara lite så kallad miljö-vän. X2000. I MINA DRÖMMAR. X2000 var käckt utbytt mot ett så kallat LOKTÅG. Från 1800 kallt. Säkert. Ojdå, vi blir visst lite sena. Ojdå, finns visst inget internet på tåget. Ojdå, hade du velat ha informationen INNAN du satte dig på snigel-pendel för att ta dig in till tågstationen?? Va, vill du inte åka med oss nu? Tycker du att det känns som lite slöseri med tid att åka till tågstationen, bara för att sätta dig i en taxi till Landvetter??? TYCKER DU??? Förbannade kommunist-kvarleva!! Elda gärna på mig med SJ-hat-kommentarer så att jag får tillräckligt mycket kraft att göra något konstruktivt, till exempel skicka elaka (konstruktiva) förslagsmail till SJs VD, eller über-chef, eller vad de nu har.
Jag har faktiskt ett jobb att sköta nu. Har inte tid med er mer (alla 1st läsare). Ni får klara er själva en stund. Men eftersom jag ska sitta ensam och uggla på ett hotellrum ikväll (förhoppningsvis med internet) så kanske ni får en uppdatering då. Om ni är snälla. Puss och kram!
söndag 5 september 2010
Vem bryr sig, karma??
Funkar ju jättebra. Det där med omvänd psykologi. Jag tycker att en blogg ska uppdateras minst en gång om dagen. Men karma är förjävlig. Så jag tänkte överlista karma. Låtsas som att jag inte bryr mig om att ingen läser min blogg. Så igår uppdaterade jag inte bloggen. Va? Märkte ni inte det? Nej, DET ÄR JU FÖR ATT NI INTE LÄSER DEN!!! BUUUUHUUUUU!!! Ok, suck.
Jag föll för frestelsen. Min egenkärlek blev för stor. Skickade länken till min bästis. Anonymiteten kan gå åt tjotta-skogen nu. Beror på hur sagda bästis hanterar informationen. Skiter i den? Läser blogg, hatar den? Skickar länk vidare till andra vänner? Nåja. Vem bryr sig, karma?? INTE JAG.
Bara lite. Fan för dig, karma.
Jag föll för frestelsen. Min egenkärlek blev för stor. Skickade länken till min bästis. Anonymiteten kan gå åt tjotta-skogen nu. Beror på hur sagda bästis hanterar informationen. Skiter i den? Läser blogg, hatar den? Skickar länk vidare till andra vänner? Nåja. Vem bryr sig, karma?? INTE JAG.
Bara lite. Fan för dig, karma.
fredag 3 september 2010
Jag - talanghataren
Jag har försökt många gånger, att skriva dagbok. Jag har aldrig lyckats mer än max ett par veckor i sträck. Jag tror på allvar att jag tråkar ut mig själv. Mitt liv är outsägligt tråkigt. Inga stora dramer, inga konflikter, inga passionerade historier. Jag vill gå och lägga mig bara jag skriver dessa rader. Därför har jag verkligen våndats i min längtan efter att skriva en blogg. VARFÖR ska jag skriva en blogg? Jag har ingenting intressant att skriva.
Men jag kanske kan skriva om INGENTING, på ett intressant sätt? Eller roligt? (Haha, bra tänkt). I jakt på inspiration så sökte jag tidigare idag lite på måfå i bloggosfären. Jag hade tålamod att läsa en. Hon skrev om sitt tecknande, och lade ut massor med bilder (fint, fint, fint). Jävligt imponerande. Suck. Fattar ni? Hon var så jävla talangfull, så hon kunde ägna en hel blogg (och dessutom en extra web-site om jag förstod det hela rätt) åt bara ETT ÄMNE. Äckligt. Om jag skrev en såndär hat-blogg nu så skulle jag kunna utveckla min avsky för alla talanger som alla andra har. Det handlar såklart endast och enbart om avundsjuka. Jag är en sån, som efter dryga trettio år, fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Det innebär något av följande:
1. Jag är (någorlunda, eller möjligtvis helt) talanglös (har åtminstone ingen stor, omvälvande, i omvärldens ögon viktig, talang)
2. Jag är för blind, alternativt för korkad, för att se min stora, fantastiska, befintliga talang
3. Jag har många, många små talanger, som även om de inte glänser individuellt, tillsammans bildar en unik och härlig människa (yuk, jag kräks, var kom den där käcka sörjan ifrån???)
Nu måste jag verkligen borsta tänderna och gå och lägga mig innan jag spyr ur mig fler otäckheter. Hoppas ni sover gott där ute, nu eller snart. Att sova är verkligen underskattat. SLUTA SKRIVA!!! (hejdå)
Men jag kanske kan skriva om INGENTING, på ett intressant sätt? Eller roligt? (Haha, bra tänkt). I jakt på inspiration så sökte jag tidigare idag lite på måfå i bloggosfären. Jag hade tålamod att läsa en. Hon skrev om sitt tecknande, och lade ut massor med bilder (fint, fint, fint). Jävligt imponerande. Suck. Fattar ni? Hon var så jävla talangfull, så hon kunde ägna en hel blogg (och dessutom en extra web-site om jag förstod det hela rätt) åt bara ETT ÄMNE. Äckligt. Om jag skrev en såndär hat-blogg nu så skulle jag kunna utveckla min avsky för alla talanger som alla andra har. Det handlar såklart endast och enbart om avundsjuka. Jag är en sån, som efter dryga trettio år, fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Det innebär något av följande:
1. Jag är (någorlunda, eller möjligtvis helt) talanglös (har åtminstone ingen stor, omvälvande, i omvärldens ögon viktig, talang)
2. Jag är för blind, alternativt för korkad, för att se min stora, fantastiska, befintliga talang
3. Jag har många, många små talanger, som även om de inte glänser individuellt, tillsammans bildar en unik och härlig människa (yuk, jag kräks, var kom den där käcka sörjan ifrån???)
Nu måste jag verkligen borsta tänderna och gå och lägga mig innan jag spyr ur mig fler otäckheter. Hoppas ni sover gott där ute, nu eller snart. Att sova är verkligen underskattat. SLUTA SKRIVA!!! (hejdå)
torsdag 2 september 2010
Heja cynismen!
Ok, det tog lite tid att hämta sig från ego-döden. Och märk väl, jag har liksom inte haft så där värst mycket tid över för att sörja och allt det där man ska göra innan man kan gå vidare. Jag har varit på dagis. Och så har jag försökt jobba samtidigt, fast efteråt mest. Och så har jag gått en promenad runt brevlådorna, tvättat en tvätt, klippt gräs, sanerat golvet efter middag med ett sånt där litet gullemonster som inte riktigt än lärt sig hantera kniv och gaffel. Eller sked och sina egna händer ens. MEN SÅNT ÄR INTE INTRESSANT! Finns det människor som på allvar skriver sånt här i sin blogg och tror att det är intressant?? Inte ens för mig själv alltså. Huvva.
Kanske är mina interna monologer med mig själv kring det här med anonymitet intressantare? Intressantare, för att de visar graden av min inbillade schizofreni? Alla är väl ändå något schizo eller? Precis som att alla är mer eller mindre homo?
STRUNT I DET (herregud människa, fokusera)! För att försöka åtminstone (nej, inte min starka sida direkt) att göra en lång historia kort så har jag ändå kommit fram till att om någon enda jävel ska kunna tycka att det är lite kul att läsa vad jag kluddar ner i lediga stunder så måste de kunna identifiera sig. Och det är synnerligen svårt med någon som gömmer sig bakom anonymitet, eller visst? Suck. Jag dör igen. Tristessdöden. Vem är du, vem är jag och så vidare plus. Jag vägrar berätta. DET ÄR INTE INTRESSANT. Heja cynismen!
Kanske är mina interna monologer med mig själv kring det här med anonymitet intressantare? Intressantare, för att de visar graden av min inbillade schizofreni? Alla är väl ändå något schizo eller? Precis som att alla är mer eller mindre homo?
STRUNT I DET (herregud människa, fokusera)! För att försöka åtminstone (nej, inte min starka sida direkt) att göra en lång historia kort så har jag ändå kommit fram till att om någon enda jävel ska kunna tycka att det är lite kul att läsa vad jag kluddar ner i lediga stunder så måste de kunna identifiera sig. Och det är synnerligen svårt med någon som gömmer sig bakom anonymitet, eller visst? Suck. Jag dör igen. Tristessdöden. Vem är du, vem är jag och så vidare plus. Jag vägrar berätta. DET ÄR INTE INTRESSANT. Heja cynismen!
onsdag 1 september 2010
Egopanik
Aaaaaarrrrrrgggghhhhhh!
Varför vill ingen utom jag läsa min blogg??!! Den har existerat i ca åtta timmar, och jag kan inte göra reklam för den, eftersom jag låtsas tänka att jag ska klara av att vara anonym, men ÄNDÅ!!! Känner inte folk på sig att det finns en ny super-roligt toppenblogg där ute i cyberspace???
Egodöden är nära.
Varför vill ingen utom jag läsa min blogg??!! Den har existerat i ca åtta timmar, och jag kan inte göra reklam för den, eftersom jag låtsas tänka att jag ska klara av att vara anonym, men ÄNDÅ!!! Känner inte folk på sig att det finns en ny super-roligt toppenblogg där ute i cyberspace???
Egodöden är nära.
Kärlek och hat
I begynnelsen (läs: imorse, ungefär samtidigt som jag hade så tråkigt på jobbet att jag var tvungen att roa mig med nåt nytt, läs: blogg) tänkte jag att jag behövde något slags tema för min sagda blogg eftersom jag ogillar såna där personbaserade ego-bloggar (tävling: se vem som kan få in ordet blogg i samma mening flest gånger. Pris: INGET! Så SLUTA skriva blogg, irriterande människa). I mitt stilla sinne tänkte jag att världen behövde mer kärlek, så jag ville skriva om kärlek, och sprida lite kärlek. Sen googlade jag lite. Insåg att det fanns redan minst en miljard såna där (bloggar). Huvva. Jag är tydligen inte bara romantik-patetisk, jag är helt, jag menar HELT, oinspirerad och o-unik också.
Sen satt jag och klurade i säkert flera sekunder, men eftersom min första idé var så dålig och min andra idé ännu sämre (hmmm, nu ska vi se, ja, jag vet, jag gör tvärtom och skriver en hat-blogg, i gammal Schulman-stil, som jag tror i alla fall, vad vet jag om Schulmans, har bara läst "efter-barn"-blogg-varianterna som är väldigt kärleksfulla och fromma), så blev det ju istället en helt menlös "till-dig-om-du..." ja, du förstår, -variant. En hatblogg känns ju också lite ute, eller, gör den inte det? Lite sådär 2004, eller liknande. Annars hade det kanske passat mig. Det är väldigt lätt att irritera sig på saker liksom lite på skoj ibland (läs: ofta). Och så kan det vara roligt att läsa om. Men ändå. Konkurrensen (läs: Schulman, ex-Schulmans etc) är för mördande.
Så nu blir det väl inget tema då. Skit i det. Spelar väl ingen roll. Men mitt ego tog ändå lite stryk. Fan.
Sen satt jag och klurade i säkert flera sekunder, men eftersom min första idé var så dålig och min andra idé ännu sämre (hmmm, nu ska vi se, ja, jag vet, jag gör tvärtom och skriver en hat-blogg, i gammal Schulman-stil, som jag tror i alla fall, vad vet jag om Schulmans, har bara läst "efter-barn"-blogg-varianterna som är väldigt kärleksfulla och fromma), så blev det ju istället en helt menlös "till-dig-om-du..." ja, du förstår, -variant. En hatblogg känns ju också lite ute, eller, gör den inte det? Lite sådär 2004, eller liknande. Annars hade det kanske passat mig. Det är väldigt lätt att irritera sig på saker liksom lite på skoj ibland (läs: ofta). Och så kan det vara roligt att läsa om. Men ändå. Konkurrensen (läs: Schulman, ex-Schulmans etc) är för mördande.
Så nu blir det väl inget tema då. Skit i det. Spelar väl ingen roll. Men mitt ego tog ändå lite stryk. Fan.
Nu ska vi se och Nu kör vi
Nu ska vi se. Att skriva dessa bokstäver, och forma orden, som på något sätt ska skapa den här bloggen, kanske blir jättesvårt. För jag ogillar bloggar, och bloggare. Usch. Jäkla jobbiga ego-typer, som verkar tro att det de har att säga är viktigt på något sätt. Fram för lite mer av Jante, tycker jag!! Jag lider inte på något sätt av sådan inbillnings-sjuka. Jag aspirerar inte på "jag-vet-mest-och-bäst"-priset från Nobel, eller annan auktoritet. Jag vill bara skriva av mig. Du får gärna läsa. Gärna kommentera. Den här bloggen är till dig, om du vill. Fast mest är den till mig. Nu kör vi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)