Sug

Jag dör. Om jag inte får trycka i mig en halv princesstårta, fyra mackor och 400g lösgodis så DÖR JAG! Jag kan inte sluta tänka på allt jag vill ha. Sockersuget river i mig. Det är fysiskt plågsamt. Och dessutom så gör det mig synnerligen dåligt fokuserad på det jag borde fokusera på just nu, nämligen jobbet. Jag sitter här vid min dator och planerar bara vad jag ska köpa ikväll, och sen svulla på hela helgen.

Sen är det ointressant att jag inte ska handla ikväll, utan åka till syrran med hela familjen och parasitera på dem. Det betyder bara att jag skiftar hela mitt tanksätt till att fantisera om vad syrran har bullat upp med (hon brukar vara duktig på det) och vad som kan tänkas finnas i deras godisskåp, och hur mycket (brukar vara överdrivna mängder, de kan tydligen ha sånt i skåpen utan att äta upp det, jävligt konstiga människor), och om det är en okej ursäkt att svulla på ordentligt bara för att man är bortbjuden, eller om det är mest pinsamt att trycka i sig så att man inte kan svara på en social fråga utan bespruta hela personen i fråga med kaksmulor eller lakrits-gegg för att man har hela truten full.

Klart att det är mest pinsamt, det var en retorisk fråga. Är det så jävligt, att en äppeklyfta, en tugga banan och lingonsylt till blodpuddingen igår till middag var tillräckligt för att väcka sockerjävulen till liv? Är det så att jag ska behöva leva mitt liv LCHF-strikt om jag någonsin ska kunna få bukt med det här helt jävla okontrollerbara suget? För periodvis så går det ju bra att avstå.

Fan vilket tråkigt och ointressant inlägg. Ursäkta.

Vart tog oktober vägen??

Återigen har jag planlöst surfat runt på mina favoritbloggar, Zytomierska, Linda, Schulman, Mona och Wayne, oj va de är käcka och uppdaterar ofta (ja, allt är relativt). Suck. 

Oktober försvann i något slags Moffa-moffa-rus. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan. Och när vågen i förra veckan visade chockerande siffror (sånna jag inte ens sett sen jag höll på att gå ner i vikt efter att ha varit gravid med gose-parasit nummer två), då fick jag återigen panik och satte mig själv på low-carb-diet. Tomten och jag kommer att tävla i störst mage, och idioten som står här nere i cafet (på jobbet) ska vara JÄVLIGT glad att jag inte slog ut tänderna på henne när hon käckt frågade om jag var gravid. Hon antingen insåg inte allvaret, eller så var hon bara helt enkelt totalt dum i huvudet, för när jag log tillbaka och mellan tänderna väste att "nej, det är nog bara lite för många sånna här" och svepte lite över godisberget jag precis hade plockat åt mig då säger dumhuvudet att "jaha, nej, det var inte det, du såg bara lite trött ut", jahaja, så inte bara fet utan också hängig och ful. Tack så jävla mycket. Fatta att det är oändligt mycket svårare att sluta med carbs jämfört med att sluta röka. 

Min mamma också, the master of all fettos, hon kom med käcka förslag igår när vi käkade lunch, hon tyckte att jag skulle unna mig allt, men i begränsad mängd, försöka vara balanserad. Mmmmhmm, joprecis, som hon, som med stor framgång tuggat sig fram till över 100-strecket. Det blir bra. Om man vill väga över hundra och vagga fram med ont i knäna, trött som fan, för man kan inte sova när man är så fet, för man snarkar så högt att man väcker sig själv hela tiden. Jävligt irriterande. Jotack, det vill jag gärna. Jag är inte gjord för att vara balanserad, mina gener skriker åt mig att öppna kak-hålet och trycka in så mycket socker och fett som jag bara kan hitta, och när jag gör det så skriker min hjärna, "jaaaaaaaa, braaaaaaaaaavo!". Fy fan. Jag behöver byta hjärna. 

Men annars älskar jag min mamma. Hon har en del skador, psykiska, åsamkade av hennes egna totalt känslo-döda mor, men min mamma tog sig förbi det på så många sätt. Och bortsett från socker/fett-sug så har hon gett mig en hel del egenskaper som jag är ganska nöjd med. Och hon älskar mina barn, nästan lika mycket som jag själv. Och hon är smart, förutom när hon på allvar tror att SD nog är lite bra för den svenska politiken, för deras program ser fint ut på ytan. I vilket fall som helst så får jag lite dödsångest när jag tänker på att hennes framtid i vårt underbara dagens samhälle vilar i statens händer, i händerna på livströtta människor som jobbar på äldreboenden och hellre moffar i sig en kaka till än hjälper henne till toaletten, för hon är så fet så hon kan inte röra sig. Aaaaaaaaaaarrrrrggggghhhhhhhhhhhhhhhh. Jag gillar inte dagens samhälle. Jag gillar inte att det är var man för sig själv. Jag gillar tanken på att bo nära alla i min familj, att alla barnen springer mellan husen och känner sig lika hemma hos min syster som de gör hos oss. Att vi äter hos varandra, lånar ägg av varandra och skriker mellan husen att det är dags att komma hem och sova. Att mamma bor i en flygel i huset och jag ser henne varje dag, och hon äter vettig mat, för hon äter hos mig, och hon springer mellan husen och fingrar i alla våra rabatter, och jagar hönsen, och hon är frisk och stark och dör en natt när hon sover och på morgonen hittar jag henne och det är fridfullt och jag kan tacka henne för allt hon gett mig. Då behöver jag inte få panik för att vi inte har pratat på telefon på några dagar, och så svarar hon inte när jag ringer och jag ser framför mig hur hon ligger i sin säng, ensam i sitt ensamma hus, med katterna klättrande på sig och hon har legat där i flera dagar och ingen har ens vetat om det. Det är så jävla sorgligt så jag vill lipa. 

Och mest vill jag lipa över att jag har blivit en människa som kanske låter allt det där hemska hända, helt i linje med dagens samhälles ideal. 

Det finns en risk att detta inlägg är helt babbligt och helt osammanhängande, men det är ändå mitt inlägg som försvarar min önskan att alla borde tvingas att ta hand om sina föräldrar. Jag orkar inte läsa igenom det. Jag blev så känslosam. Kanske börjar jag lipa. Och jag kan väl inte sitta här på mitt viktiga jobb och lipa.