Waddif?

Jag har åtminstone tre stycken waddifs. Jag älskar äckligt redig och händig karl-slok. Hela honom. Jag köper liksom hela konceptet. Men ibland är livet förjävla jobbigt, och ibland kan han inte rädda mig. Ibland måste jag klara mig själv. Helt själv. Och när jag känner mig sådär sjukt ensam och övergiven, då brukar jag tänka på, och drömma om mina waddifs.

Jonas är lång och smal som en pinne. Fjantig, på gränsen till barnslig. Men trygg. I sig själv, i sitt sammanhang. Och bakom fjanteriet, lugn och eftertänksam. Vuxen, redan när vi var tonåringar. Nu är det många, många år sen jag träffade honom. Vi var tillsammans i några månader när jag var runt 16. Det tog slut av löjliga anledningar, och på något sätt blev det aldrig helt definitivt. Något år efter att det tagit slut sov jag över hos honom. Jag var lite på drift och sökte en fristad sent en kväll. Jag sov, med kläderna på, ovanpå hans täcke, och han låg bakom och bara höll om mig, tröstande. Jag undrar ibland vad som hade hänt, hur livet hade sett ut om jag hade vänt mig om, eller krupit ner under täcket. Waddif?

Andreas var i många, många år mitt livs kärlek. Inte på något normalt sätt. Snarare helt galet, sjukt. Jag var besatt. Han var min hjälte. När vi alla andra rökte och drack , så drack han cider och tog aldrig ett bloss. När alla andra gillade Pet Shop Boys så spelade han hårdrock, trots alla protester. Jag tyckte att han var snyggast och modigast i hela världen. Vi var också tillsammans i några månader någon gång där i tonåren. Jag är inte helt säker på när jag kom över honom, för det har jag, men jag kan inte riktigt skriva av honom som waddif. Waddif jag inte hade varit ett hormonstinnt psycho, hur hade det gått för oss då?

Fredrik är en underlig waddif. Det blev aldrig han och jag, det var alltid skitkass tajming. Han är musikalisk, kramgo och har en humor som liksom klaffar med min. Vi var bästisar sista året på gymnasiet. Jag tror att han ville ha mig, men jag är inte hundra säker. Vi har träffats och liksom funnits i närheten av varandra i perioder sen det där sista året på gymnasiet. På högskolan. På samma jobb, i samma stad. Och jag har alltid tyckt så himla mycket om honom. Waddif jag någon gång hade sagt det till honom? På allvar menar jag. Herregud.

Waddif? WADDIF!!??

Hälsningar från schizo-land

Jag vill inte vara en såndär tjej-tjej. Jag föraktar tjej-tjejer. Fjantiga fjoll-smurfar med fingrar som står rätt ut för de kan inte ta i någonting ordentligt, som äter två salladsblad till lunch och läser Glamour eller va fan man nu läser när man är såndär.

Jag vill vara en tuffing, som byter mina egna vinterdäck, har ett par snickarbyxor sådär käckt nära till hands, och läser Vildmarksliv med jord under naglarna. Så att jag längtar efter Soli, som äger en salong och som jag unnar mig en ansiktsbehandling några gånger per år hos, det stämmer liksom inte alls med min självbild. Att jag önskar, hett, att jag var så rik att jag, utan att behöva välja bort något annat, kunde ha råd att göra manikyr en gång i veckan och blåsa håret hos frisören lika ofta. Vill också ha råd med sisådär 10 st sånna där höga klackar som de hade i Sex and the City. Blahniks? VILL HA!!! Och om jag ska passa på att vara riktigt politiskt inkorrekt så önskar jag att jag hade en liten kort pälsjacka också. Och om jag bara inte vore så jävla rädd för sjukhus och sånt äckligt, så skulle jag fettsuga mig och om jag bara inte var så pryd så skulle jag vaxa både det ena och det andra på salong, istället för hemma i badrummet, med illa dåligt resultat.

Nåväl, inget fel på att drömma va? Så jag drömmer om att vandra i fjällen, sova i tält, leva på frystorkad mat och choklad, om potatisland, blomlådor, komposter, hammare och spik. Det gäller att inte fjolla till sig totalt.

VM i energitjuveri

Skitsnack är den nya trenden. I alla fall i min familj. Inte min mest omedelbara familj, typ äckel-redig och händig karl-slok och två tok-tjejor, modell mindre, men i den lite mer perifera (mina föräldrar och syskon). Vi älskar att prata med varandra om varandra. Jag försöker inte låta påskina att jag är bättre. Hela dagen idag har jag skvallrat på telefon. Det är det man gör när man är hemma och VABar (VAB=Vård Av Barn, för er alla barnlösa som inte ännu njuter av sömnlösa nätter och legobitar över hela jävla golvet, helvete!!!), det tror jag i alla fall, så det är det jag har gjort idag. Oj, oj, oj, alla har fått sin beskärda släng av sleven. Mamma är en allmän katastrof, brorsan är en okänslig besserwisser av värsta sorten, syrran är... hm, fan, kan inte komma på nåt just nu, det var med henne jag pratade mest, och man pratar liksom inte skit om den man har på andra sidan luren, it's just not done, så jag har inte uppdaterat (placerat dem på lätt-tillgänglig plats i hjärnan) mina ful-åsikter om henne, även om de finns där någonstans.

Gillar ni att snacka skit om folk? Har ni tänkt på huruvida det ger eller stjäl energi? Jag känner mig nämligen helt slut. Färdig. Kan ju ha något att göra med att lilla-smurfan låg och roterade på mitt huvud till cirka två-tiden i natt, för hon är febrig och förkyld (sålunda VAB idag, och eftersom den där jävla rediga karlsloken är så förbannat  jämställd så tog han förra VABen och alltså var det min tur idag, buuuhhuuuuu, är det nåt jag hatar så är det att gå hemma och vara hemmafru-aktig, snacka om karriär i mina vildaste mardrömmar), och sen gnydde resten av tiden tills klockan blev halvsju-ish och jag var tvungen att trilla ut ur sängen med arton par påsar under mina stackars smurf-ögon. Men i alla fall, jag börjar undra om inte skitsnack på allvar är en potentiell VM-kandidat i Energi-tjuveri.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att bli den trevligaste och älskvärdaste person som planeten någonsin skådat (inget fel på att ha ambitioner). Att jag skulle säga snälla saker till folk hela tiden. Smörja allas egon. Komma ihåg vad de heter. Faktiskt säga något, när de hade något fint på sig, eller sa något smart.. Det var en tanke som gav energi. Jag lovar att den piggade upp mig. Testa det! Varsågod. Gratis visdom. (Vaddå!!?? Om ingen annan kan säga till mig att jag är rackarns klok så får jag väl göra det själv.) Nu ska jag gå och säga nåt snällt till karlsloken. Kanske kan man få sig ett nyp till tack.

Smal och utsövd

Vilken tisdag. Yngsta lilla barn-smurfan vaknade någonstans mellan 05.00-05.30, ville INTE somna om. Eftersom jorden snurrar runt mig så tror jag förstås att det är för att jag har varit borta lite hur som helst det sista. Jag har ärrat henne psykiskt för livet (JAjajaja, skadan var väl gjord sen tidigare, hahaha, jag dör av skratt, inte). Sen glömde jag jobbdatorn hemma, fick nöja mig med en låne-dito, och naturligtvis funkar ingenting, inga proxy-inställningar för min surfning, inga skrivarinställningar för mina reseräkningsutskrifter, inge java för nåt kul. Inga mp3or. Inga webläsarbokmärken till favoritbloggar etc. Döden var ju nära, som ni förstår.

Och min tilltänkta, blivande PT har minsann inte mailat tillbaka. Hon måste känt min desperation. Jag är liksom pesten, skydd. Ångest, depressioner och självhat är fantastiskt oattraktivt. Så jag måste OMGÅENDE sätta mig på självsvältdiet så att jag kan bli het och poppig och snygg och smal. Sen ska jag börja sminka mig igen, dra på mig stilettosarna, vinna tretti-arton-tusen och köpa massor med frejsiga kläder. Sen ska jag vakna ur min dröm. För att lill-smurfan skriker och minsann INTE tänker missa "Drömmarnas Trädgård" som börjar 06.00 på Bolibompakanalen. SNARK!!! Smal och utsövd? I nästa liv.

Imorgon är en annan dag

Jag är nere. På allvar. Inte på skoj, som tidigare, där jag raljerar över några överviktskilon. Jag vet inte om det var tjockisarna i Biggest Loser, eller vad det var. Men jag kan inte sluta lipa. Det sitter ett jävla fetto till ego någonstans i mig och gråter som ett barn. För jag KLARAR DET INTE SJÄLV. Fatta. Tycker ni att jag svär mycket? Fan, jävlar och helvete, det är inga svordomar för mig. Jag klarar det inte själv; det är en riktig svordom om du frågar mig. Den ultimata skammen. Kanske har jag fått allt serverat på silverfat. Kanske är jag den största latmasken historien någonsin sett. Men jag klarar inte av att vända skutan. Den har blivit för fet. Nej, (!!! sluta skämta om det, det är verkligen inte roligt), skämt åsido, men kanske har den blivit för gammal.

Suck. Fy fan. Själv är bäste jävle dräng. My ass. Dags att krypa till korset. Imorgon är en annan dag. Kanske mailar min tilltänkta framtida PT tillbaka till mig imorgon och säger att visst, det här löser vi, inga problem. Kanske är det Halleluja och Amen. Kanske är det tjena och hejsan till en okej jeans-rumpa igen? Jag hoppas verkligen inte att det är tjena och hejsan Riesenkola. För jag vet inte hur många smällar mitt ego kan ta.

Omhuldad, fjäskad för och charmad

Tjena och hejsan.

Jag har varit på resande fot igen (flash, flash, nej inte alls, bara asjobbigt). Jag tänkte skrivit en rapport från hotellrum igår kväll, men fick inte internetuppkopplingen på rummet att funka. Jag drog i mig en halvkass room-service-burgare och kollade på Alice i Underlandet istället. Hello fetma! Jag borde dragit på mig joggingdojjorna som jag alltid optimistiskt packar ner, och pallrat mig iväg till hotellgymmet.

Men i alla fall, är inte flygvärdinnor ett underligt släkte? Jag hörde en intervju med en flygvärdinna för ett tag sedan och hon sa att den vanligaste missuppfattningen som folk i allmänhet hade om hennes yrke var att det var glamoröst. Vem tror att det är glamoröst, på allvar? Men glamour eller ej, ingår det inte liksom i jobbet, ÄR det liksom inte hela vitsen, att en flygvärdinna ska få folk att känna sig säkra, välkomna och lite omhändertagna? Var i rollbeskrivningen står det att de ska stå och skvallra med varandra och kolla surt på den stackars jävel som kommer springande, svettig och ursäktande leende cirka två sekunder efter gaten antagligen stängt? (Nej, det var inte jag, det var en slips-smurf)

Överlag tycker jag att det är dåligt med bra service, ni fattar vad jag menar, alltså ont om den. Jag tror att det beror på att flygvärdinnan, butiksbiträdet, servitrisen eller sjuksköterskan inte gillar sitt jobb. Jag är en sån som tror att om man gillar sitt jobb, så gör man det väl. Eller så gör man det väl, för att annars blir man av med sitt jobb, och därmed sina pengar, och det blir jävligt knapert, och man får käka grus till frukost, men det alternativet finns liksom inte riktigt i det här landet, för blir man av med jobbet så får man bidrag tills man drunknar i alla pengar, och sen coachad och fjantad med tills man kräks (JAAA, jag VET, det är säkert en överdrift, men ändå).

Jag kan inte bestämma mig för om folk inte är tillräckligt lyckliga eller inte tillräckligt rädda. Kan man fixa någon slags kombination för att verkligen boosta servicenivån på det här bygget tro? Management by ... vad? Förslag? För jag vill bli omhuldad, fjäskad för och charmad!!!

H2O, tack!

Jag vet inte hur jag lyckades. Men varje gång jag tar en tugga (ja, jag vet, jävligt äcklig ovana) av mina nagelband, så ångrar jag mig lite, för mina fingrar smakar parfym. Parfym smakar yuk. Jag var helt obegripligt hurtig idag på lunchen  och tränade Bodypump i en timme. Om jag erkänner, så gör jag det varje tisdag. Jag är instruktör till och med (skryt, eller nåt),  egentligen är det bara bevis på min snål- och lathet. Som instruktör får du nämligen träna gratis. Och så är det mycket jobbigare att hitta en ersättare än att bara pallra sig dit och vara sådär obehagligt äppel-käck. Annars brukar ursäkter som "oj, jag är så himla viktig och upptagen på jobbet, har inte tid", eller "sniff, sniff, snuvig" kunna lura mig bort från gymmet, och sådant karaktärslöst beteende måste bekämpas!

Nåväl, efter passet, så duschade jag i alla fall, och gjorde mig vacker (nja, jag sket i att sminka mig, jag har inte sett någon enda person idag på jobbet som jag orkar bry mig om att impa på, och därför har jag också fortfarande mina bekväma dojjor på mig, och stilettosarna ligger kvar i handväskan), och dessutom så måste jag alltså ha snubblat och trillat in i ett helt badkar med tantparfym.

Allergismurfarna på jobbet kommer väl att dö nu i nåt astmaanfall eller liknande. Voj, voj (HAAAAAAAA). Och nu märkte jag att parfymen på mina fingrar måste ha förflyttat sig även till glaset med min dyrt inköpta latte, faaaaaan! Jag brukar ju inte förorda hysterisk renlighet, men jag tror faktiskt att jag ska stifta bekantskap med lite tvål och vatten.

Höst-depp, unik-panik och rödstrumpor

Jag lider av den mest ointressanta skriv-kramp man kan tänka sig. Suck. Är det hösten? Är det därför? Mörker. Jag trodde att jag var en sån som gillade hösten, lite regn och rusk och mörker. Verkar som om jag inte känner mig själv alls. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag är glad eller depp. Och jag hatar fan att vara mittemellan. Det är ju TRIST!!

Det är ju säkert mycket lättare att störa sig på svart-vita människor, men är de inte lite mer intressanta? Sånna där Zytomierskor och Gynningar. Eller Shulmanar och ... eh, kan inte komma på någon mer svart-vit karl. Är det en köns-grej??

Är det för att jag är tjej (ok, tant-jävel eller liknande, vad man nu blir efter att man fått barn, kanske något så pretentiöst som "kvinna"?) som jag känner att jag måste sticka ut? Karlar behöver minsann inte det. De kan gå runt och vara lagom vanliga och ändå hyllas. Men tjejer måste bli svart-vita och älskas eller hatas. Hora eller madonna. Tjej eller tant. Eller?

Jag blir yr i bollen av att tänka på sånt här. Häromdagen var jag färdig att kasta ut dator-helvetet genom närmaste fönster, eller vägg (jag får ibland hybris av illa allvarligt slag och tror att jag är He-man-smurfen), för att jag inte kunde logga in på Försäkringskassans hemsida med min e-legitimation och begära tillfällig föräldrapenning. Sådan enspårig ilska av allra renaste sort, är mycket skönare, än denna melankoli-fest. Pubertal after work måste anordnas snarast för att råda bot tror jag.

Taaadaaaaaaaaa!!!

Men hallå!!! Jag insåg just att jag idag firar en månad som bloggare. 16 blogg-inlägg under september. HEJJA MIG!!!

Och för att fira så ska jag uppröra mig lite över inköps-smurfen på stället där jag jobbar. För idag var jag tvungen att gå på toa. Alltså, helst vill jag bara göra det hemma. Alltså gå på toa på riktigt. Ni fattar vad jag menar. Jag går inte in på det i detalj. Men efter, ja, eftersom vi bor i Sverige så är det ju kutym att använda toapapper. Hemma har jag gossigt trelagers papper med gulliga lamm på. Det som finns på jobbet spelar inte i samma division. För det har inte tid. Upptaget. Med att tortera oskyldiga. Ring Genéve-konventionen eller nåt.

Ganska osmakligt ämne att ta upp såhär på kalas. Ok, så glöm det. Korka upp champagnen istället (eller sockerdrickan). Höj glasen i en skål för MIG! Kalaskramar till alla, jag är på gott humör!

Puls?

Ja, det här med att varje blogg med lite självkänsla uppdateras åtminstone en gång om dagen gick ju jävligt bra. NOT.

Dessa saker har upprört mig sen sist:

- LÖJLIGT små parkeringsplatser. Vem är den utvecklingsstörda pucko-smurf som skapat den svenska parkeringsplatsstorleksstandarden (katschiiiing, poäng i att skapa långa ord)??? Jo, det är ju fantastiskt bra att man får plats att parkera. Vore ju ännu bättre om man kunde öppna dörren när man har parkerat. Ganska jobbigt att ställa bilen i någon slags start-position precis framför parkeringsplatsen, hoppa ut, stänga alla dörrar och sen liksom putta den på plats och hoppas på att den inte rullar iväg. Eller att krypa ut genom bagageluckan. Vem skriver på min namnlista för större parkeringsplatser???

- (försöker desperat komma på något mer, säkert nåt med lokaltrafik, tåg, bussar eller sånt, upprörande att mitt liv är så fantastiskt ointressant och Svensson-aktigt, var är all GLAMOUR, alla INTRIGER???)

Note to self: Måste hitta fler saker i livet som får pulsen att slå lite, annars kommer jag snart att misstas för vandrande lik.