torsdag 13 oktober 2016

Om att samla

Ok. Hej. Jag har samlat.

Jag har inte skrivit på länge. I min blog. Jag har skrivit på en bok. Det gick inte bra. Eller ja, jag har inte gett upp ännu. Men man kan konstatera att det till dags dato inte finns någon bok i alla fall. Jag kanske är för egocentrerad. Och falskt blygsam. Vill inte skriva en bok i "jag-form". Men kan inte intressera mig tillräckligt för huvudpersonen om hon inte är jag. Eller så är det bara storyn som är kass. Jag läste någonstans att det inte spelar någon roll. Att det är i princip omöjligt att hitta en helt unik story. Att det är ditt sätt att skriva storyn som spelar någon roll. Så sjukt osant.

Nåväl. Som en liten fetishist har jag istället samlat. Samlat på små anekdoter. På livserfarenheter. På klokheter och skojigheter som jag gärna skulle delat av mig till er. Om jag bara kom ihåg dem. Har ärvt hoarding-mentalitet av mamma och senilitet av pappa kanske. Så jävla typiskt. Ärvde fettcells-sammansättning av mamma och längd (a.k.a. INGEN längd) av pappa. När det helst borde varit tvärtom.

NÅVÄL! Vad har hänt sedan sist, obefintliga blogföljare, med er? Låt mig berätta i korta drag vad som har hänt mig sedan sist. Jag skiljde mig, sålde gemensam villa, flyttade in i radhus, har numera delad vårdnad med äckligt händig och redig karlslok (se tidigare blog-inlägg om ni är nyfikna på honom, jätterolig post "Om att mörda" t.ex.). De två små goseparasiterna har blivit större och fått sällskap av jävligt jobbigt, jamande, kräkande jam-kräk, mer känt som Yao von Kräk, eller kort "idiot". Det sista halvåret har jag dessutom försökt få ett nytt jobb. Efter fem månader av väntan och nervspänning och fyra intervjuer så kom de tillbaka och sade tack men nej tack. Min CV var inte tillräckligt säljbar (vilket är trist om man ska jobba som konsult) men min CV hade de haft sedan dag ett, så nu är jag bitter som fan för att de torterade mig i fem månader.

Nåväl. Water under the bridge, eller hur? Dags att plocka upp sig själv från depressionens Marianergrav och göra något. Vem orkar vara bitter? Jag samlar gärna. Men inte på bitterhet. Det väger för mycket, och allvarligt talat, min våg har börjat strejka.


fredag 4 november 2011

Sug

Jag dör. Om jag inte får trycka i mig en halv princesstårta, fyra mackor och 400g lösgodis så DÖR JAG! Jag kan inte sluta tänka på allt jag vill ha. Sockersuget river i mig. Det är fysiskt plågsamt. Och dessutom så gör det mig synnerligen dåligt fokuserad på det jag borde fokusera på just nu, nämligen jobbet. Jag sitter här vid min dator och planerar bara vad jag ska köpa ikväll, och sen svulla på hela helgen.

Sen är det ointressant att jag inte ska handla ikväll, utan åka till syrran med hela familjen och parasitera på dem. Det betyder bara att jag skiftar hela mitt tanksätt till att fantisera om vad syrran har bullat upp med (hon brukar vara duktig på det) och vad som kan tänkas finnas i deras godisskåp, och hur mycket (brukar vara överdrivna mängder, de kan tydligen ha sånt i skåpen utan att äta upp det, jävligt konstiga människor), och om det är en okej ursäkt att svulla på ordentligt bara för att man är bortbjuden, eller om det är mest pinsamt att trycka i sig så att man inte kan svara på en social fråga utan bespruta hela personen i fråga med kaksmulor eller lakrits-gegg för att man har hela truten full.

Klart att det är mest pinsamt, det var en retorisk fråga. Är det så jävligt, att en äppeklyfta, en tugga banan och lingonsylt till blodpuddingen igår till middag var tillräckligt för att väcka sockerjävulen till liv? Är det så att jag ska behöva leva mitt liv LCHF-strikt om jag någonsin ska kunna få bukt med det här helt jävla okontrollerbara suget? För periodvis så går det ju bra att avstå.

Fan vilket tråkigt och ointressant inlägg. Ursäkta.

torsdag 3 november 2011

Vart tog oktober vägen??

Återigen har jag planlöst surfat runt på mina favoritbloggar, Zytomierska, Linda, Schulman, Mona och Wayne, oj va de är käcka och uppdaterar ofta (ja, allt är relativt). Suck. 

Oktober försvann i något slags Moffa-moffa-rus. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan. Och när vågen i förra veckan visade chockerande siffror (sånna jag inte ens sett sen jag höll på att gå ner i vikt efter att ha varit gravid med gose-parasit nummer två), då fick jag återigen panik och satte mig själv på low-carb-diet. Tomten och jag kommer att tävla i störst mage, och idioten som står här nere i cafet (på jobbet) ska vara JÄVLIGT glad att jag inte slog ut tänderna på henne när hon käckt frågade om jag var gravid. Hon antingen insåg inte allvaret, eller så var hon bara helt enkelt totalt dum i huvudet, för när jag log tillbaka och mellan tänderna väste att "nej, det är nog bara lite för många sånna här" och svepte lite över godisberget jag precis hade plockat åt mig då säger dumhuvudet att "jaha, nej, det var inte det, du såg bara lite trött ut", jahaja, så inte bara fet utan också hängig och ful. Tack så jävla mycket. Fatta att det är oändligt mycket svårare att sluta med carbs jämfört med att sluta röka. 

Min mamma också, the master of all fettos, hon kom med käcka förslag igår när vi käkade lunch, hon tyckte att jag skulle unna mig allt, men i begränsad mängd, försöka vara balanserad. Mmmmhmm, joprecis, som hon, som med stor framgång tuggat sig fram till över 100-strecket. Det blir bra. Om man vill väga över hundra och vagga fram med ont i knäna, trött som fan, för man kan inte sova när man är så fet, för man snarkar så högt att man väcker sig själv hela tiden. Jävligt irriterande. Jotack, det vill jag gärna. Jag är inte gjord för att vara balanserad, mina gener skriker åt mig att öppna kak-hålet och trycka in så mycket socker och fett som jag bara kan hitta, och när jag gör det så skriker min hjärna, "jaaaaaaaa, braaaaaaaaaavo!". Fy fan. Jag behöver byta hjärna. 

Men annars älskar jag min mamma. Hon har en del skador, psykiska, åsamkade av hennes egna totalt känslo-döda mor, men min mamma tog sig förbi det på så många sätt. Och bortsett från socker/fett-sug så har hon gett mig en hel del egenskaper som jag är ganska nöjd med. Och hon älskar mina barn, nästan lika mycket som jag själv. Och hon är smart, förutom när hon på allvar tror att SD nog är lite bra för den svenska politiken, för deras program ser fint ut på ytan. I vilket fall som helst så får jag lite dödsångest när jag tänker på att hennes framtid i vårt underbara dagens samhälle vilar i statens händer, i händerna på livströtta människor som jobbar på äldreboenden och hellre moffar i sig en kaka till än hjälper henne till toaletten, för hon är så fet så hon kan inte röra sig. Aaaaaaaaaaarrrrrggggghhhhhhhhhhhhhhhh. Jag gillar inte dagens samhälle. Jag gillar inte att det är var man för sig själv. Jag gillar tanken på att bo nära alla i min familj, att alla barnen springer mellan husen och känner sig lika hemma hos min syster som de gör hos oss. Att vi äter hos varandra, lånar ägg av varandra och skriker mellan husen att det är dags att komma hem och sova. Att mamma bor i en flygel i huset och jag ser henne varje dag, och hon äter vettig mat, för hon äter hos mig, och hon springer mellan husen och fingrar i alla våra rabatter, och jagar hönsen, och hon är frisk och stark och dör en natt när hon sover och på morgonen hittar jag henne och det är fridfullt och jag kan tacka henne för allt hon gett mig. Då behöver jag inte få panik för att vi inte har pratat på telefon på några dagar, och så svarar hon inte när jag ringer och jag ser framför mig hur hon ligger i sin säng, ensam i sitt ensamma hus, med katterna klättrande på sig och hon har legat där i flera dagar och ingen har ens vetat om det. Det är så jävla sorgligt så jag vill lipa. 

Och mest vill jag lipa över att jag har blivit en människa som kanske låter allt det där hemska hända, helt i linje med dagens samhälles ideal. 

Det finns en risk att detta inlägg är helt babbligt och helt osammanhängande, men det är ändå mitt inlägg som försvarar min önskan att alla borde tvingas att ta hand om sina föräldrar. Jag orkar inte läsa igenom det. Jag blev så känslosam. Kanske börjar jag lipa. Och jag kan väl inte sitta här på mitt viktiga jobb och lipa. 

onsdag 28 september 2011

Gnäll, lagens långa arm, styrelsearbete och hundbajs.

Ja, nu har jag slösurfat på Aftonbladet länge nog. Och filat naglarna. De var så långa som äckliga häxklor, och det bara klickade obehagligt på tangentbordet när jag försökte skriva. Yuk.

Jag är förmodligen lite schizofren, (jaja, bara politiskt inkorrekt skämt, ni ömtåliga, som värnar så om psykisk ohälsa där ute), och har en massa, förmodligen helt galna, och sinsemellan helt motsägande, ideer. Jag tänkte att om jag bara rabblar upp dem nedan så kan jag ta tag i dem sedan en i taget, vad sägs?

1. Förbud mot att köpa någonting som inte producerats inom en fyramilsradie från ditt hem.
2. Personlig föräldraledighet.
3. Lägg ner EU.
4. Tvång att ta hand om sina föräldrar.
5. Jag vill ha någon bra punkt som antingen gör det förbjudet att säga någonting i stil med "Jag gillar inte" eller "Jag tycker inte" eller "Jag förstår inte", utan att följa upp med "Jag vill ha istället" eller "Jag tycker såhär därför" eller "Jag vill att", eller alternativt gör det tillåtet att smälla sådana töntar så hårt man kan utan att behöva motivera det.

Jag tänker att den sista punkten behöver utvecklas. För några år sen jobbade jag som chef för en liten enhet med så kallade akademiskt utbildade människor. Så kallade smarta. Så kallade vuxna. Oväntat många var de tillfällen då jag ville döda någon för att han (det finns flest sådana i min bransch) satt och gnällde över någonting. Jag hatar gnäll. Jag hatar vuxna människor som låtsas att de är barn och tror att andra ska fixa deras liv åt dem. Trivs du inte med hur politikerna sköter sig? Jasså, men bli politiker själv, och gör det bättre då! Trivs du inte med ditt jobb? Säg upp dig, skaffa ett nytt! Är din kille taskig mot dig, slår han dig? GÖR FÖR HELVETE SLUT MED IDIOTEN OCH BYT LÅS!!

Ja, pucko, jag fattar att det inte alltid är så lätt. Men vem fan sa att det skulle vara lätt? Och nej, jag menar inte att vi bara ska sätta oss ner på vår feta röv och acceptera allt för vad det är, eller att inte kämpa. Men du måste väl för helvete respektera dig själv och ditt fysiska och mentala välmående åtminstone såpass att du ser till att ta dig ur en situation som håller på att ta livet av dig, fysiskt och/eller mentalt? Om du känner att livet inte har någon mening när du är på jobbet så VETiFAAAAN om det hjälper att chefen ser till att fixa fredagsfika, ELLER??? Och inte heller kommer en omformulerad mening i någon jävla rollbeskrivning göra livet rosa!! Och om du får 35 tusen i lön eller 35 tusen femhundra, det KAN inte göra från eller till på vägen till lycka.

Jag blev obehagligt påmind om alla dessa gamla känslor härom helgen när vi hade årsmöte eller vad fan det heter i vår vägförening (Note be: Jag är ordförande i styrelsen. Det var inget jag bad om). Bor du i hus? Då vet du vad jag talar om. Inte? Tänk bostadsrättsförening. Tänk samling så kallade vuxna. Tänk 200 kr om året i avgift. Eller 800 kr om året. Det bråkas så mycket om detta, man kunde tro att folk här i medelsvenssons jävla huvudnäste lever på Euroshopper-kattmat. Vojne vojne. Tänk gammal jävla kärring som sitter på sin jävla ihopfällbara campingstol vid brevlådorna på årsmötet och bara säger "Jag förstår inte hur styrelsen inte kunde känna till att det fanns en vice ordförande", gång på gång på jävla gång. Tre år (överdrift, men kanske fem minuter då) efter att alla andra sedan länge redan har konstaterat att nej, styrelsen (tre frivilliga, undertecknad inkluderad, som VALTS av kärring) visste inte om att det fanns en vice ordförande, vi korrigerar, vi gör rätt nästa gång, vi är inte, och har aldrig låtsats vara styrelseproffs, vi försöker bara göra det bästa vi kan, så sitter nämnda kärring och VILL FORTFARANDE TA PLATS MED SITT JÄVLA GNÄLL. Vad tror hon att hon ska åstadkomma med detta??? Jag vill ha lagen på min sida när jag dumpar grannens glömda hundbajspåse som jag hittar i diket utanför mitt hus i hennes brevlåda.

Nåväl. Det var punkt fem. Om några timmar, dagar eller veckor så tar jag itu med någon annan av mina punkter. Det blir roligt för er.

tisdag 27 september 2011

In MY face!

Jag har ju berättat förr om min rädsla för att bli beroende av nässprej. Därför använder jag det med måtta. I slutet på min andra graviditet kom jag nästan upp i de begränsande tio dagarna i sträck, men jag gissar att jag totalt i mitt liv gjort slut på kanske en hel sån där liten sprejflaska.

Så, ni förstår min skräck när jag, efter att ha haft svårt att andas genom näsan, framförallt på nätterna, extra mycket så under gravididet eller bara någon liten mes-förkylning, grävde lite extra efter en kråka, och upptäckte en liten knöl på liksom näsväggen i min vänstra näsborre, talade med min kloka (och helt jävla galna, men det är en annan historia) mamma som genast brölade "POLYYYYYYYYYYYYP", varpå jag nästan dog av rädsla, tills jag insåg att det nog inte var varken så farligt eller ovanligt, och efter ett par månader tog mig i kragen, gick till vårdcentralen och fick utskrivet JÄVLA kortisonnässprej som jag ska spreja hela jävla snoken full med i EN MÅNAD!!!??? (ja tack, nomineringar till längsta helt omotiverade meningen-Nobelpris mottages tacksamt) Först efter det, om polypen fortfarande inte vill ge sig, kan de tänka sig att skära lite i mig, så att jag ska få andas igen.

Nåja, alltså, in MY face, en jävla näsa, full med kortisonsprej. Buuuhuuu och jävlar vad det är synd om mig.

söndag 28 augusti 2011

Mörkrädd

Jag vet. Är det inte fjantigt? Äckligt händig och redig karlslok har dragit iväg till annan ort för några dagar och lämnat mig ensam med de två små goseparasiterna. I teorin skulle det kunna vara trevligt. Tjejmys, och så vidare plus. Lite tid för mig själv. Men det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag var en helhjärtad hundmänniska. Som hade ett helt gäng mördarhundar at my command. För i samma ögonblick som tystnaden sänker sig över huset, och jag bara ser spegelreflektioner i fönsterrutorna med kompakt mörker på andra sidan, då ökar min puls otrevligt. Och min fantasi skenar. Faaaaaan. Det går inte ens att skämta om det. Då vet man att det är allvar. Faaaaaan på riktigt. För detta är en riktigt jävla handlingsförlamande defekt jag har. En som berövar mig på något jag värdesätter ganska högt, speciellt efter två omgångar småbarnsår. Nattsömn.

lördag 27 augusti 2011

Beroenden och swenglish

Fordom, i min ljuva ungdom, så var jag rökare. Det var coolt att vara rökare (trodde jag i alla fall) i den lilla håla där jag växte upp (inget ont om hålor, jag älskar hålor, hatar storstäder). I mitt huvud tycker jag fortfarande att det är helt galet gott att röka. Så med ungefär ett halvårs mellanrum så kanske jag tycker att det är tillräckligt synd om mig för att det ska motivera tröst a la Marlboro. Jag tänder på den där, drar ett försiktigt bloss och undrar om det är något fel, för det smakar verkligen SKIT. Alltså är inte det lite tråkigt? Någonting som brukade ge mig sådan tröst och glädje, det är förstört. Jag brukar ge det tre bloss, sen ger jag upp och slänger skräpet.

När jag slutade röka så behövde jag tydligen ersätta (ja, vad vet jag, min hjärna är inställd på att förstöra mitt liv) mitt nikotinberoende med någonting annat. Oftast med godis. Fetto. Förr var jag en illaluktande smalis, nu är jag en inte så illaluktande tjockis med karies. Inte bra. Åtgärd kräves. Eftersom det verkar som att det är äckligt att röka, så har jag försökt hitta andra beroenden, som kanske gynnar mig lite bättre än detta ständiga snaskande på socker och fett. Jag testar bloggande (inte så värst beroendeframkallande så länge man inte har någon som läser bloggen i alla fall), jogging (note to self: endorfiner är tydligen inte alls lika kraftfullt som nikotin), vin (nej, jag har något sorts konstigt alko-stopp, som hindrar mig, kanske bra, för inte alls gynnsamt egentligen ju), och spel (för svårt: det finns inte många casinon här på vischan där jag bor, och att betta mot sig själv i patiens höjer inte direkt adrenalinnivån).

Men nu, nu kanske jag har hittat ett bättre beroende. Syre! Eller hur! Ja! Syre är bra! Du blir inte fet av syre! Du undrar om jag har blivit helt knäpp. Ja, det har jag. Jag testade näs-sprej. Dumma, dumma mig. Och jag insåg hur JÄVLA SKÖNT det är att kunna andas genom näsan på natten. Sweet, sweet oxygen!! Fan också. Jag visste det. Jag kommer att bli en såndär idiot som köper sina näs-sprejer på olika affärer varje gång för att inte personalen ska fatta, en sådan som får panik om jag inte har minst två flaskor i handväskan och en i sängbordet, och några i reserv i medicinskåp eller liknande. Det är katastrof. Åtgärd kräves! Jag måste nippa det här beroendet i sin bud, och ger jogging en second chance. (aaaahahaha, bästa swenglishen någonsin, jag låter det avsluta detta fantastiska - inte? - inlägg)