Sug

Jag dör. Om jag inte får trycka i mig en halv princesstårta, fyra mackor och 400g lösgodis så DÖR JAG! Jag kan inte sluta tänka på allt jag vill ha. Sockersuget river i mig. Det är fysiskt plågsamt. Och dessutom så gör det mig synnerligen dåligt fokuserad på det jag borde fokusera på just nu, nämligen jobbet. Jag sitter här vid min dator och planerar bara vad jag ska köpa ikväll, och sen svulla på hela helgen.

Sen är det ointressant att jag inte ska handla ikväll, utan åka till syrran med hela familjen och parasitera på dem. Det betyder bara att jag skiftar hela mitt tanksätt till att fantisera om vad syrran har bullat upp med (hon brukar vara duktig på det) och vad som kan tänkas finnas i deras godisskåp, och hur mycket (brukar vara överdrivna mängder, de kan tydligen ha sånt i skåpen utan att äta upp det, jävligt konstiga människor), och om det är en okej ursäkt att svulla på ordentligt bara för att man är bortbjuden, eller om det är mest pinsamt att trycka i sig så att man inte kan svara på en social fråga utan bespruta hela personen i fråga med kaksmulor eller lakrits-gegg för att man har hela truten full.

Klart att det är mest pinsamt, det var en retorisk fråga. Är det så jävligt, att en äppeklyfta, en tugga banan och lingonsylt till blodpuddingen igår till middag var tillräckligt för att väcka sockerjävulen till liv? Är det så att jag ska behöva leva mitt liv LCHF-strikt om jag någonsin ska kunna få bukt med det här helt jävla okontrollerbara suget? För periodvis så går det ju bra att avstå.

Fan vilket tråkigt och ointressant inlägg. Ursäkta.

Vart tog oktober vägen??

Återigen har jag planlöst surfat runt på mina favoritbloggar, Zytomierska, Linda, Schulman, Mona och Wayne, oj va de är käcka och uppdaterar ofta (ja, allt är relativt). Suck. 

Oktober försvann i något slags Moffa-moffa-rus. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan. Och när vågen i förra veckan visade chockerande siffror (sånna jag inte ens sett sen jag höll på att gå ner i vikt efter att ha varit gravid med gose-parasit nummer två), då fick jag återigen panik och satte mig själv på low-carb-diet. Tomten och jag kommer att tävla i störst mage, och idioten som står här nere i cafet (på jobbet) ska vara JÄVLIGT glad att jag inte slog ut tänderna på henne när hon käckt frågade om jag var gravid. Hon antingen insåg inte allvaret, eller så var hon bara helt enkelt totalt dum i huvudet, för när jag log tillbaka och mellan tänderna väste att "nej, det är nog bara lite för många sånna här" och svepte lite över godisberget jag precis hade plockat åt mig då säger dumhuvudet att "jaha, nej, det var inte det, du såg bara lite trött ut", jahaja, så inte bara fet utan också hängig och ful. Tack så jävla mycket. Fatta att det är oändligt mycket svårare att sluta med carbs jämfört med att sluta röka. 

Min mamma också, the master of all fettos, hon kom med käcka förslag igår när vi käkade lunch, hon tyckte att jag skulle unna mig allt, men i begränsad mängd, försöka vara balanserad. Mmmmhmm, joprecis, som hon, som med stor framgång tuggat sig fram till över 100-strecket. Det blir bra. Om man vill väga över hundra och vagga fram med ont i knäna, trött som fan, för man kan inte sova när man är så fet, för man snarkar så högt att man väcker sig själv hela tiden. Jävligt irriterande. Jotack, det vill jag gärna. Jag är inte gjord för att vara balanserad, mina gener skriker åt mig att öppna kak-hålet och trycka in så mycket socker och fett som jag bara kan hitta, och när jag gör det så skriker min hjärna, "jaaaaaaaa, braaaaaaaaaavo!". Fy fan. Jag behöver byta hjärna. 

Men annars älskar jag min mamma. Hon har en del skador, psykiska, åsamkade av hennes egna totalt känslo-döda mor, men min mamma tog sig förbi det på så många sätt. Och bortsett från socker/fett-sug så har hon gett mig en hel del egenskaper som jag är ganska nöjd med. Och hon älskar mina barn, nästan lika mycket som jag själv. Och hon är smart, förutom när hon på allvar tror att SD nog är lite bra för den svenska politiken, för deras program ser fint ut på ytan. I vilket fall som helst så får jag lite dödsångest när jag tänker på att hennes framtid i vårt underbara dagens samhälle vilar i statens händer, i händerna på livströtta människor som jobbar på äldreboenden och hellre moffar i sig en kaka till än hjälper henne till toaletten, för hon är så fet så hon kan inte röra sig. Aaaaaaaaaaarrrrrggggghhhhhhhhhhhhhhhh. Jag gillar inte dagens samhälle. Jag gillar inte att det är var man för sig själv. Jag gillar tanken på att bo nära alla i min familj, att alla barnen springer mellan husen och känner sig lika hemma hos min syster som de gör hos oss. Att vi äter hos varandra, lånar ägg av varandra och skriker mellan husen att det är dags att komma hem och sova. Att mamma bor i en flygel i huset och jag ser henne varje dag, och hon äter vettig mat, för hon äter hos mig, och hon springer mellan husen och fingrar i alla våra rabatter, och jagar hönsen, och hon är frisk och stark och dör en natt när hon sover och på morgonen hittar jag henne och det är fridfullt och jag kan tacka henne för allt hon gett mig. Då behöver jag inte få panik för att vi inte har pratat på telefon på några dagar, och så svarar hon inte när jag ringer och jag ser framför mig hur hon ligger i sin säng, ensam i sitt ensamma hus, med katterna klättrande på sig och hon har legat där i flera dagar och ingen har ens vetat om det. Det är så jävla sorgligt så jag vill lipa. 

Och mest vill jag lipa över att jag har blivit en människa som kanske låter allt det där hemska hända, helt i linje med dagens samhälles ideal. 

Det finns en risk att detta inlägg är helt babbligt och helt osammanhängande, men det är ändå mitt inlägg som försvarar min önskan att alla borde tvingas att ta hand om sina föräldrar. Jag orkar inte läsa igenom det. Jag blev så känslosam. Kanske börjar jag lipa. Och jag kan väl inte sitta här på mitt viktiga jobb och lipa. 

Gnäll, lagens långa arm, styrelsearbete och hundbajs.

Ja, nu har jag slösurfat på Aftonbladet länge nog. Och filat naglarna. De var så långa som äckliga häxklor, och det bara klickade obehagligt på tangentbordet när jag försökte skriva. Yuk.

Jag är förmodligen lite schizofren, (jaja, bara politiskt inkorrekt skämt, ni ömtåliga, som värnar så om psykisk ohälsa där ute), och har en massa, förmodligen helt galna, och sinsemellan helt motsägande, ideer. Jag tänkte att om jag bara rabblar upp dem nedan så kan jag ta tag i dem sedan en i taget, vad sägs?

1. Förbud mot att köpa någonting som inte producerats inom en fyramilsradie från ditt hem.
2. Personlig föräldraledighet.
3. Lägg ner EU.
4. Tvång att ta hand om sina föräldrar.
5. Jag vill ha någon bra punkt som antingen gör det förbjudet att säga någonting i stil med "Jag gillar inte" eller "Jag tycker inte" eller "Jag förstår inte", utan att följa upp med "Jag vill ha istället" eller "Jag tycker såhär därför" eller "Jag vill att", eller alternativt gör det tillåtet att smälla sådana töntar så hårt man kan utan att behöva motivera det.

Jag tänker att den sista punkten behöver utvecklas. För några år sen jobbade jag som chef för en liten enhet med så kallade akademiskt utbildade människor. Så kallade smarta. Så kallade vuxna. Oväntat många var de tillfällen då jag ville döda någon för att han (det finns flest sådana i min bransch) satt och gnällde över någonting. Jag hatar gnäll. Jag hatar vuxna människor som låtsas att de är barn och tror att andra ska fixa deras liv åt dem. Trivs du inte med hur politikerna sköter sig? Jasså, men bli politiker själv, och gör det bättre då! Trivs du inte med ditt jobb? Säg upp dig, skaffa ett nytt! Är din kille taskig mot dig, slår han dig? GÖR FÖR HELVETE SLUT MED IDIOTEN OCH BYT LÅS!!

Ja, pucko, jag fattar att det inte alltid är så lätt. Men vem fan sa att det skulle vara lätt? Och nej, jag menar inte att vi bara ska sätta oss ner på vår feta röv och acceptera allt för vad det är, eller att inte kämpa. Men du måste väl för helvete respektera dig själv och ditt fysiska och mentala välmående åtminstone såpass att du ser till att ta dig ur en situation som håller på att ta livet av dig, fysiskt och/eller mentalt? Om du känner att livet inte har någon mening när du är på jobbet så VETiFAAAAN om det hjälper att chefen ser till att fixa fredagsfika, ELLER??? Och inte heller kommer en omformulerad mening i någon jävla rollbeskrivning göra livet rosa!! Och om du får 35 tusen i lön eller 35 tusen femhundra, det KAN inte göra från eller till på vägen till lycka.

Jag blev obehagligt påmind om alla dessa gamla känslor härom helgen när vi hade årsmöte eller vad fan det heter i vår vägförening (Note be: Jag är ordförande i styrelsen. Det var inget jag bad om). Bor du i hus? Då vet du vad jag talar om. Inte? Tänk bostadsrättsförening. Tänk samling så kallade vuxna. Tänk 200 kr om året i avgift. Eller 800 kr om året. Det bråkas så mycket om detta, man kunde tro att folk här i medelsvenssons jävla huvudnäste lever på Euroshopper-kattmat. Vojne vojne. Tänk gammal jävla kärring som sitter på sin jävla ihopfällbara campingstol vid brevlådorna på årsmötet och bara säger "Jag förstår inte hur styrelsen inte kunde känna till att det fanns en vice ordförande", gång på gång på jävla gång. Tre år (överdrift, men kanske fem minuter då) efter att alla andra sedan länge redan har konstaterat att nej, styrelsen (tre frivilliga, undertecknad inkluderad, som VALTS av kärring) visste inte om att det fanns en vice ordförande, vi korrigerar, vi gör rätt nästa gång, vi är inte, och har aldrig låtsats vara styrelseproffs, vi försöker bara göra det bästa vi kan, så sitter nämnda kärring och VILL FORTFARANDE TA PLATS MED SITT JÄVLA GNÄLL. Vad tror hon att hon ska åstadkomma med detta??? Jag vill ha lagen på min sida när jag dumpar grannens glömda hundbajspåse som jag hittar i diket utanför mitt hus i hennes brevlåda.

Nåväl. Det var punkt fem. Om några timmar, dagar eller veckor så tar jag itu med någon annan av mina punkter. Det blir roligt för er.

In MY face!

Jag har ju berättat förr om min rädsla för att bli beroende av nässprej. Därför använder jag det med måtta. I slutet på min andra graviditet kom jag nästan upp i de begränsande tio dagarna i sträck, men jag gissar att jag totalt i mitt liv gjort slut på kanske en hel sån där liten sprejflaska.

Så, ni förstår min skräck när jag, efter att ha haft svårt att andas genom näsan, framförallt på nätterna, extra mycket så under gravididet eller bara någon liten mes-förkylning, grävde lite extra efter en kråka, och upptäckte en liten knöl på liksom näsväggen i min vänstra näsborre, talade med min kloka (och helt jävla galna, men det är en annan historia) mamma som genast brölade "POLYYYYYYYYYYYYP", varpå jag nästan dog av rädsla, tills jag insåg att det nog inte var varken så farligt eller ovanligt, och efter ett par månader tog mig i kragen, gick till vårdcentralen och fick utskrivet JÄVLA kortisonnässprej som jag ska spreja hela jävla snoken full med i EN MÅNAD!!!??? (ja tack, nomineringar till längsta helt omotiverade meningen-Nobelpris mottages tacksamt) Först efter det, om polypen fortfarande inte vill ge sig, kan de tänka sig att skära lite i mig, så att jag ska få andas igen.

Nåja, alltså, in MY face, en jävla näsa, full med kortisonsprej. Buuuhuuu och jävlar vad det är synd om mig.

Mörkrädd

Jag vet. Är det inte fjantigt? Äckligt händig och redig karlslok har dragit iväg till annan ort för några dagar och lämnat mig ensam med de två små goseparasiterna. I teorin skulle det kunna vara trevligt. Tjejmys, och så vidare plus. Lite tid för mig själv. Men det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag var en helhjärtad hundmänniska. Som hade ett helt gäng mördarhundar at my command. För i samma ögonblick som tystnaden sänker sig över huset, och jag bara ser spegelreflektioner i fönsterrutorna med kompakt mörker på andra sidan, då ökar min puls otrevligt. Och min fantasi skenar. Faaaaaan. Det går inte ens att skämta om det. Då vet man att det är allvar. Faaaaaan på riktigt. För detta är en riktigt jävla handlingsförlamande defekt jag har. En som berövar mig på något jag värdesätter ganska högt, speciellt efter två omgångar småbarnsår. Nattsömn.

Beroenden och swenglish

Fordom, i min ljuva ungdom, så var jag rökare. Det var coolt att vara rökare (trodde jag i alla fall) i den lilla håla där jag växte upp (inget ont om hålor, jag älskar hålor, hatar storstäder). I mitt huvud tycker jag fortfarande att det är helt galet gott att röka. Så med ungefär ett halvårs mellanrum så kanske jag tycker att det är tillräckligt synd om mig för att det ska motivera tröst a la Marlboro. Jag tänder på den där, drar ett försiktigt bloss och undrar om det är något fel, för det smakar verkligen SKIT. Alltså är inte det lite tråkigt? Någonting som brukade ge mig sådan tröst och glädje, det är förstört. Jag brukar ge det tre bloss, sen ger jag upp och slänger skräpet.

När jag slutade röka så behövde jag tydligen ersätta (ja, vad vet jag, min hjärna är inställd på att förstöra mitt liv) mitt nikotinberoende med någonting annat. Oftast med godis. Fetto. Förr var jag en illaluktande smalis, nu är jag en inte så illaluktande tjockis med karies. Inte bra. Åtgärd kräves. Eftersom det verkar som att det är äckligt att röka, så har jag försökt hitta andra beroenden, som kanske gynnar mig lite bättre än detta ständiga snaskande på socker och fett. Jag testar bloggande (inte så värst beroendeframkallande så länge man inte har någon som läser bloggen i alla fall), jogging (note to self: endorfiner är tydligen inte alls lika kraftfullt som nikotin), vin (nej, jag har något sorts konstigt alko-stopp, som hindrar mig, kanske bra, för inte alls gynnsamt egentligen ju), och spel (för svårt: det finns inte många casinon här på vischan där jag bor, och att betta mot sig själv i patiens höjer inte direkt adrenalinnivån).

Men nu, nu kanske jag har hittat ett bättre beroende. Syre! Eller hur! Ja! Syre är bra! Du blir inte fet av syre! Du undrar om jag har blivit helt knäpp. Ja, det har jag. Jag testade näs-sprej. Dumma, dumma mig. Och jag insåg hur JÄVLA SKÖNT det är att kunna andas genom näsan på natten. Sweet, sweet oxygen!! Fan också. Jag visste det. Jag kommer att bli en såndär idiot som köper sina näs-sprejer på olika affärer varje gång för att inte personalen ska fatta, en sådan som får panik om jag inte har minst två flaskor i handväskan och en i sängbordet, och några i reserv i medicinskåp eller liknande. Det är katastrof. Åtgärd kräves! Jag måste nippa det här beroendet i sin bud, och ger jogging en second chance. (aaaahahaha, bästa swenglishen någonsin, jag låter det avsluta detta fantastiska - inte? - inlägg)

Sinner, repent!

Jag måste komma på något trevligt att skriva. Och så ska jag försöka att göra det på ett trevligt sätt. Ska vi prata om Gud?

Jag tror inte på Gud. Men det känns lite läskigt att skriva det. Det blir liksom väldigt på riktigt. Jag vill omedelbart tänka "Nej, Gud, du vet att jag bara skämtar, nej, det var inte roligt, jag vet, nej, jag vet, det är ett svek, jag är inte bättre än Petrus, men jag ångrar mig, förlåter du mig?" (infidels; Petrus var den som förnekade Gud tre gånger innan tuppen gal eller nåt sånt, tror jag, nej, jag förväxlar honom inte med den där Judas, nej, Judas är inte bara en Gaga-låt-titel).

Jag kanske tror på energi. Karma? Kanske. Zytomierska skrev om karma häromdagen (idag?), så nu känner jag mig som en copycat, men det var inte därför jag började skriva om Gud. Jag läste igenom mina gamla blogginlägg och kände att jag nog visade upp mina bittraste, argaste, fulaste sidor. Så jag ångrade lite mitt sista inlägg. Därav titeln på detta inlägg och titeln ger ju genast lite gudfruktig inspiration, gör den inte? Är inte det helt galet förresten, att ha en Gud som man ska frukta? Vad är det för vits med att skrämma upp folk? Är det inte allmänt känt att rädda människor är farliga människor? Se på dåren i Norge, var han inte så rädd för muslimer eller kommunister eller nåt sånt att han kände sig tvungen att döda massor med barn (nej, logiken känns inte helt uppenbar, ergo rädd=farlig)?

Jag tror att religion är opium för folket (vem var det som sa det, någon filosof/psykolog, nåt? Nietzche? ok, jag var tvungen att googla, det var tydligen Marx). Bara en drog av många. Du kan välja och vraka, your drug of choice: religion, tv, socker, spel, konsumtion, pengar, sex.

Men min poäng är; jag känner mig ändå hoppfull. Världen är galen, full av rädda, farliga människor, så varför? Jag vet inte. Äckligt händig och redig karlslok ligger bredvid mig och snarkar inte. De två goseparasiterna ligger i sina sängar och precis nu är de sådär underbara att jag inte kan fatta vilken tur jag har. Jag lever. Jag är frisk. Jag kan välja fritt vad jag vill göra imorgon. Livet är ganska underbart.

Jag är född optimist, tro det eller ej. Kan det finnas något tråkigare att läsa om?

Om att inte mörda

Och man skulle kunna tro att jag ville uttala mig om recent events, som Libyen eller den där dåren i Norge. Och mitt intellektuella alter ego med hybris vill gärna. Men det ska jag inte. Jag tänkte istället prata om män, och vad som händer med dem när man får barn med dem.

Och märk väl, jag inser med all önskvärd tydlighet, att jag inte sitter på sanningen, hela sanningen och bara sanningen, eller jo, det gör jag förresten, förstås.

Här kommer det; När man får barn (med en man), så händer ingenting. Med honom. Möjligtvis kan man se tendenser till svårigheter att se barn på TV lida till exempel. Men i övrigt: Ingenting. Man skulle kunna tro att det är samma person man gifte sig (eller nåt) med.

När en kvinna får barn så händer följande:
- livshotande abstinens vid ensam TANKE om att lämna barnet i en sekund
- sömnrubbningar (delvis på grund av alla andra punkter, men också bara för att jävlas med dig)
- extrem och selektiv hörsel
- ovilliga muskelspasmer i riktning mot barnet vid minsta indikation på olycka (Stockholm syndrome?)

Allt ovan, helst i kombination, kan leda till ganska okontrollerbar vilja att döda den där mannen. För att man blir lite galen av att vara gisslan hos en totalt oempatisk liten parasit som bara tänker på sig själv. För att det är jävligt tröttsamt att vara den som ALLTID får ta hand om bebis som inte vill sova kl 00:53, 02:22, 03:47, 04:12 och från 05:02 och fram tills att du får bebis att somna i Bolibompasoffan. Alternativ till sömnsvårigheter hos bebis kan till exempel vara mindre barn som har kissat i sängen vid någon av ovan tidpunkter. Det är också jävligt tröttsamt att man dessutom gör det per automatik, inte bara på natten utan även på dagen, av olika anledningar och på olika sätt, dygnet runt alltså, 24:7.

Jag vet inte hur det är med er andra jävla helgon där ute, men jag blir jävligt provocerad. När jag går upp för fjärde gången, tredje natten i rad så är det fan tur att knivlådan är långt borta i köket och inte i mitt sängbord. Och kanske borde han tacka sin lyckliga stjärna att sömnbristen gjort mig helt apatisk.
Men jag går ändå upp. Vet du varför? För att det är jobbigare att väcka äckligt händig och redig karlslok, än att bara, själv, som vanligt, rädda bebisen och sen världen. Och när han (karlsloken alltså) inte ens, i vaket tillstånd, kan förmå sig att hoppa upp ur soffan lite snabbare än jag NÅGON ENDA JÄVLA GÅNG, och ta hand om liten som slagit sig eller tappat nappen, då borde jag, om jag tog lite hänsyn till en liten latino-gen, skälla mig hes, men det gör jag inte, för svenne-bananen i mig vinner, och jag tiger och lider.

Nu tänker du kanske antingen att jag är en svag och värdelös människa, eller kanske att jag skulle ge några bra tips på hur man tar sig från mordlust till härlig gemenskap igen. Jag kanske är svag, vad tusan vet jag, jag borde nog bara bita ihop hårdare och fatta att jag inte har något att klaga över. Och tips? Sorry. No can do. Jag vet fan inte. Jag antar att man behöver vara duktig på att kommunicera. Och jag vet inte ens vad det betyder. Konflikthantering? Ingen aning om hur det går till.

Det är ett jävla underverk att vi fortfarande lever tillsammans. Eller att han lever, över huvud taget.

Oh holy macaroni

Hellooooo träningsvärk. Inte idag. Men imorgon. Idag har jag umgåtts hela dagen med überkäcka träningssmurfar. Och det värsta är: det smittar, käckheten alltså. Jag försöker desperat hålla emot, men det där Stomatol-(fjartisar; Stomatol är nåt slags tandkräm från krita-perioden - som var för länge, länge, länge sen, långt innan Saade föddes - tror jag i alla fall, av någon anledning har jag sett det på bio eller nåt i min ungdoms dagar)-leendet ger sig liksom inte. Tillslut så ger jag upp och tjoar glatt tillsammans med resten av sekten. Det är något sekt-liknande över gruppträning alltså, så är det. Resistance is futile.

En hel dags träning borde göra underverk för mitt lilla vikt-projekt. Men jag bekämpade mitt smalare jag med en halv påse choklad-wafers. Heja mig. Choklad-wafers är riktigt lömska. Tur att de är slut nu. Förbannat. In my face. Tomtejävel - jag: 1-1.

Jävla otacksamt jobb att läsa min blogg

Här kommer den bistra verkligheten. Jag uppdaterar bara den här bloggen när jag är EXTREMT uttråkad. Som märkes på tidigare inlägg så blir jag lätt det när jag försöker gå ner i vikt till exempel. Det är nämligen ungefär det tråkigaste jag kan tänka mig. Och så bloggar jag tydligen på jobbet (ujujuj, INGE BRA!), och när jag har fått jogg-sjukan.

På hela sommaren, när det enda jag har gjort är att trycka trynet fullt med kex och godis så har jag inte bloggat en enda gång. Godis är min bästa vän. Min mr Loverlover. Om jag skulle tvingas välja mellan smurfmannen och godis... ja, alltså det skulle verkligen bli en fight på kniven (säger man så, för bövelen, det ser helt sjukt ut när man skriver det, nåväl). Vi snackar socker-junkie å det grövsta här. SORGLIGT!

Men nu är jag uttråkad igen, hurra! Jävla sommarsvull har ersatts med någon diet a la halvmesyr. Jag kallar den LCHF light, kanske. Zytomierska skulle antagligen kvävas av sin egen skämskudde om hon läste detta. Hon verkar ha det där som kallas karaktär. Det har inte jag. Nej, hejja sånt som är gott och roligt tycker jag. Och när jag blir lessen i ögat bara jag går förbi en spegel då tänker jag att NU! Nu är det dags! Men det är det inte. Undantaget NU förstås. För nu tänkte jag se till så att jag kan käka hur mycket tomtegodis som helst utan att ha dåligt samvete för jag siktar in mig på att väga typ 32 kilo (nej alla fjartisar, det är inte allvar, det är skämt, om en person över 8 år ... eller nåt... väger mindre än 33 kilo så beror det förmodligen på att de är skelett. Riktiga, begravda skelett, inte fejkskelett som man ser on the catwalk, som dom säger) lagom till den 23e december. I år. IN YOUR FACE tomtejävel.

Och nu ska jag kolla om instruktionsvideon som jag måste studera noggrannt tills imorgon är färdigrippad och redo att köras på min nya supercoola fjant-äppel-variant till dator. Studieren bitte!!! So long, suckers, och om ni gillar mina blogginlägg så får ni väl hoppas att jag snart blir uttråkad igen.

Blasé

Är det åldern? Är det därför allt känns så onytt, och ofräscht? Eller är det PMS? Jag lever i tron att jag aldrig har huvudvärk, aldrig blir sjuk, och inte är offer för mina fjantiga hormoner. Så varför vaknar man en dag och är glad och käck som en liten lärka, för att vakna nästa dag och vilja döda alla som vågar visa sig?

Jag har precis överlevt Sveriges mest överskattade helg. Midsommarhelgen. Blogginlägg efter blogginlägg med käcka berättelser om skärgårdsidyller och kärleksmys. Äckligt. Jag tycker det är fint med sommar. Jag gillar solen. Tycker kransar med blommor att sätta i håret är gulligt. Men jag har aldrig förstått den här hetsen med midsommar. Så vitt jag vet, har jag aldrig tyckt att det har varit något att hetsa upp sig över. Och visst, jag har vänner, som förmodligen skulle hävda att det beror på att jag har nåt problem med navelsträngen. Att den fortfarande sitter fast någonstans.

Och kanske har det att göra med förväntningar. En midsommar med mamma och pappa och de syskon som har tid och lust, blir liksom, som alla andra midsomrar med mamma och pappa. Det blir gemytligt. Det blir kanske sill. Antagligen jordgubbar. Garanterat något grillat. Och kanske en snaps eller två. Och det blir avslappnat, även om pappas fleece tar eld i grillen, och även om man stundtals undrar vem som höjde volymen. Och när regnet öser ner, så garvar vi åt det, och jag skiter i om min mascara (om jag nu brydde mig om att kleta på den) rinner, för de där skrikande dårarna har sett mig i värre kondition än så. Jag vet vad jag får, och mina förväntningar infrias. Kanske skulle mina navelsträngshatande vänner hävda att mina förväntningar är patetiskt låga. Kanske har de rätt.

Kanske är jag en fegis. Kanske är det därför jag känner ett sånt motstånd till att testa på "packa en ryggsäck full med alkohol, dra ut någonstans, sov obekvämt, kanske hata din bordsgranne eller/och? hångla på honom, eller nuförtiden, häng med någon annans fjantiga vänner, som låtsas vara intresserade av ditt patetiska liv, och spela KUBB, för det är ju så roligt och käckt och gemytligt och socialt". Jag kanske är osocial. Men jag är inte bitter. Jag är inte avundsjuk. Möjligtvis blasé.

I väntans tider

Nej, för helvete, jag är inte gravid igen. Har hört att det krävs viss aktivitet för att bli det. Titeln på detta blogginlägg vill hänvisa till att jag har problem med datorn på jobbet. Ingenting funkar (förutom detta tydligen, tror jag, återstår att se om dessa bokstäver någonsin publiceras).

Så jag tänkte (roligt nog) att jag skulle gå in här på min goa blogg och kolla hur många som har saknat mig sedan jag skrev mitt sista inlägg i februari. Oj, det var ju jättemånga. Inte. Roligt skämt. Det tog inte så lång tid att räkna. Så nu sitter jag här, helt handlingsförlamad, och väntar, på att datorn, av sig själv, ska börja fungera bättre. Det är en smart taktik, som ofta inte fungerar alls, men som åtminstone nästan kan passera som ursäkt, ifall någon extra nosig kollega skulle få för sig att fråga vad jag håller på med.

Vad håller jag på med? Jag tränar hurtigt. Både styrka och kondition. Jag äter rätt. Jag tar hand om smurfparasiterna och jag fyller och tömmer den där jävla diskmaskinen som om det vore bättre än sex och choklad. Det är det inte. Tror jag. Varken sex eller choklad har jag begåvats med det sista. Och det är JÄVLIGT synd om mig nu. LCHF i många veckor nu, men jag har flippat två gånger. En gång, för kanske ett par veckor sen, så tryckte jag i mig en kvarts tårta på nolltid och igår så hånglade jag på (det betyder att jag åt upp den i nästan erotisk tappning) en burk Nutella som stog kvar i kylen som en rest efter tårtbaket (nej, jävla messerschmitts, jag åt inte upp burken, utan bara innehållet i burken, jäkla petigt...). Nåja, men förutom de två flipparna så har jag skött mig som den lilla katolska flicka jag innerst inne är. Exemplariskt. Resultat: NOLL!!! INGET! NADA! Så, alla kompis-tjockisar där ute, ni är inte ensamma. Eller ja, lite ensamma. När jag vägde mig i morse så höll jag mig i alla fall under 60-gränsen. Men fatta att midsommar hägrar runt hörnet, och sen är det semester och tågresor och födelsedagar. Många, många, finfina ursäkter för att svulla tills det kommer ut genom öronen. Äckligt? Ja. Viktnedgång är icke trolig.

Och du kanske undrar, precis som jag, varför jag bryr mig. Är det så jävla viktigt att vara smal? Ja, det är det. Min lilla inneboende anorektiker längtar efter att kunna kontrollera åtminstone NÅGONTING. Jag vet inte vad det är för en liten inneboende som hindrar mig från att få/ta det (kontroll alltså). Jag har hört talas om en svamp i tarmarna som KRÄVER socker, och som får dig som brukar äta mycket socker, att få helt okontrollerbara sug. Är det en jävla SVAMP som kontrollerar mitt liv!? Dö, kantarelljävel, dö.

Nu ska jag kolla om datorn funkar bättre. Oddsen för det?

Kass bloggerska

Jag är ju helt kass. På det här med bloggande. Det blir liksom för sällan.

Jag hittar på annat istället. Jag har skaffat mig en ny hobby; att springa, eller ja, jogga, eller kanske lufsa. Senast (igår) så lufsade jag runt här i området (ja, jag har verkligen försökt springa på ett band, men det är ju bara föööööööööör tråkigt, och nu är vägarna faktiskt schysst is-fria och det är mer än noll grader ute) i 45 minuter, och kom på den tiden hela 6,8 km. (Jag vet detta för jag har, istället för en telefon, nuförtiden en liten Android-dator, som kan göra massa saker, t.ex. koppla upp sig mot en satellit eller nåt, och leka GPS, och rita ut min exakta rutt på en karta. Det är mycket intressant och roligt att se efteråt. Den lilla data-apparaten kan till nöds användas till att ringa med, men jag skulle inte rekommendera det. Men jag tvingas till det, för jobbet tyckte nog inte att det var ekonomiskt försvarbart att ha både data-apparat och telefon-apparat, de tyckte det räckte med en av dem, och eftersom de betalar så får jag anpassa mig.) Till mitt försvar (nedlagd tid på aktivitet motsvarade inte riktigt mina dröm-önskemål om avverkad sträcka) så måste jag säga att motvinden var BRUTAL. Häromdagen köpte jag mera springutrustning, sånna där skitfula tajta brallor, och en tröja som andas eller nåt. Jag har ett set sen tidigare, men nu när jag är så hysterisk så behöver jag mer, om jag inte ska behöva tvätta sådär hurtigt ofta. Ska man göra nåt så ska man göra det ordentligt tycker jag. Och ingen sport är rolig om det inte behövs lite utrustning. Fotboll till exempel är astråkigt. Och att jogga skulle kunna vara det, utan Android och fula brallor.

Och så har jag börjat skriva en bok. Igen. Det går inte så bra. Som vanligt.

Ni inser snabbt att jag är en sådan som påbörjar saker. Avslutas de? Ja, ibland. Just bokprojektet har påbörjats i olika former ganska många gånger. Än så länge har jag inte kommit i mål. Jag tror att det är för att jag inte har en ordentlig plan, utan bara skriver. Som den här bloggen. Och jag har ju redan tidigare, i något av mina tidigaste inlägg konstaterat att den antagligen inte kan blir sådär fantastiskt intressant och fängslande, för jag kan inte slutet, och kan därmed inte bygga upp historien ordentligt. Men här fick ni i alla fall en liten anekdotsamling till.

Om att jobba

Hallå!! Snacka om freudiansk fel-skrivning!! Undrar vad det betyder? Jag började med att skriva titeln på detta blogg-inlägg. Det skulle stå "Om att jogga" (och nu hände det IGEN!!!, att jag skrev fel alltså, men jag rättade det ju denna gången).

Så jag tänker att det kanske är meningen att jag ska skriva något om att jobba!? Men first things first. Jag har nämligen träningsvärk i nästan hela överkroppen. Varför? Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det är för att jag igår TVINGADE mig upp på ett löp-band. Återigen; VARFÖR? Ja, det kan vän av ordning fråga sig, med rätta, eftersom att springa som en jävla råtta på ett löpband förtjänar Nobel-pris i tristess och kandiderar som den största anledningen till självmord förmodligen. I vilket fall som helst; målsättningen var att STÅ UT i 30 minuter, det tänkte jag inte var så himla länge. Efter tio minuter reviderade jag planen och tänkte att allt över 15 minuter borde räknas som en FANTASTISK prestation. Alltså; fatta att jag lufsade fram på löpbandet i exakt 17 minuter och 25 sekunder, och på den tiden lyckades jag prestera 2,5 km. Det är för fan så att Björnes kompis Snigel hade slått mig med hästlängder. PINSAMT!!!!

Till mitt försvar måste jag säga att jag senast i våras/somras någon gång sprang åtta kilometer på sisådär 49 minuter (ok, ingen jävla rekordtid det heller, men åtminstone en sträcka som kvalificerar sig som icke-pinsam i min värld).

Och, alltså, idag; träningsvärk. I hela överkroppen??? Vad är det för en kropp jag har begåvats med???

Övrig rapport: LCHF är sådär. I lördags satt jag och lipade i tv-soffan medans de två parasitsmurfarna sprang omkring med sina påsar och skrek "LÖÖÖÖÖRDAGSGOOOOODIS" och "Mamma vill du ha?!" vilket ju iofs var generöst och snällt, men eftersom allt godis är no-noooo så fick mamman säga "Nej tack snälla lilla gullunge, ät du ditt eget godis" och sen fick mamman vända sig om och gråta in i soff-kudden. Men resultatet låter faktiskt inte vänta på sig. Klädkonto numera uppe i 7000 spänn. HA!

Och så tillbaka till rubriken. Nej. Skit i det. Jobb är jobb. Så är det med det. Ibland är det roligt. För det mesta för mig faktiskt. Jag är lyckligt lottad. Men nu har jag inte tid längre, för jag måste hinna tanka på vägen till dagis för att hämta upp parasitsmurfarna och sen laga fiskbullar från burk. Också jobb. Bara definitionsfråga förmodar jag. (SLUTA SKRIV MÄNNISKA - ok)

En snabbis

Fatta att jag har mensvärk från helvetet. Inte tillräckligt illa för att jag ska gå ifrån mina djupt rotade principer och ta en värktablett. Men tillräckligt molande och irriterande för att jag ska ha svårt att tänka på nåt annat. Det var till exempel inte alls för att skriva om det som jag loggade in på det här, vad det nu är, för att skapa inlägg.

Nej, jag har sju minuter till nästa möte och ville bara säga att jag idag fick min första viktbonus. På fejk än så länge förstås, för jag har inte riktigt införskaffat dem, pengarna alltså, men det kan väl inte vara så jävla svårt. Jag får göra som Alex Schulmans fru, Amanda, som tvingar hela familjen att käka blodpudding och soppa hela januari för att kunna tok-shoppa klänningar, skor och smycken på NK. 1000 spänn! Katschhhiiiiinnnggggg!

Och så kan jag dela med mig av lite visdom på en minut (jag kan utveckla det i oändlighet, tro mig, jag är duktig på att babbla): Om du mår dåligt av att vara där du är, så ta ditt ansvar, visa dig själv tillräckligt mycket respekt och kärlek, och flytta på dig, till ett sammanhang där du mår bättre. Hmmm? Låter lätt, men är förstås jättesvårt, ibland, det hajjar jag väl. Men det är bara att välja, vill du ha det lätt och må dåligt, eller jobba lite för det och må mycket bättre?

Bara en minut kvar nu, måste sticka. Tjoooohooooo!

tydlighet, LCHF och OCD

Tjena.

Först och främst måste jag tydliggöra: Jag ÄLSKAR nu-när-du-finns-Linda. Jag garvar inte elakt åt henne som person, det vore ju helt koko, hon verkar vara en fantastiskt sympatisk och skön människa. Jag gråter av skratt-spasmer, för hon skriver ju OTROLIGT roligt.

Och sen tänkte jag meddela att på en vecka med LCHF visar vågen 1,6 kg mindre. Det är bra. Men Zytomierska får säga vad hon vill, detta är inte enkelt. Jag klarade helgen, med godisskålar och chips framför ögonen, med Aladdin-askar och semlor under näsan, men jag grät nästan idag, och kunde FAAAAN inte låta bli att trycka i min några stora matskedar med micro-värmd tomtegröt som jag gjorde till barnens kvällsmat (rester från deras lördags-frukost). Fatta ris. Fatta äckligt händig och redig karl-slok brukar krydda den med lite extra vanillinsocker. Rena kolhydratbomben. Suck.

Nu måste jag obsessive compulsive disorder-packa ner julgransbelysningen. Och sen ska jag nog gå och lägga mig innan jag trycker i mig nåt mer skräp.

Mega update

Aaaaahahahaaaa!!!
Vad mycket som har hänt sen sist! JUL! Nyår! Alex Schulman har startat ny blogg, och jäklar vad han är bra som vanligt. Äckligt att se. Om du har läst min blogg från pärm till pärm så vet du vad jag tycker om talangerade människor (jamen vad tusan heter det då? talangfulla? löjligt ord, jag direktöversätter från engelskans 'talented' istället, blev mycket bättre om jag får säga det själv).

Nu-när-du-finns-Linda har startat krig mot Vattenfall och trots att jag skrattar mig fördärvad (inte lika mycket som jag skrattade åt hennes dummelidumle-efterrätt men ändå) så önskar jag att jag kunde hitta orken att göra något, jag också, futile as it might be. Åt lokaltrafiken. Och Vattenfall. Och krig.

OCH! Jag har sedan i måndags (nu alltså hela fyra dagar) försökt gå på LCHF-diet (LowCarbHighFat). Jag mår lite illa. Tendens till halsbränna. Men Katrin Zytomierska verkar gilla den. Jag ger den en chans. För jag tycker att det känns lite bra att försöka kväva mitt sockersug. Bonus: Jag kväver lite karies. Och än så länge har jag gått ner ett kilo (vatten bara, JAG VET!!! men ändå). IN YOUR FACE PT!!!

Aaaaahhhaaaaaa; och så har jag sett Kodjo Akolor (från P3s Morgonpasset) på TV. Han är en snigel som heter Snilleblixten i ett program på Bolibompa, aaaahahahahaha. Så jag såg honom inte per se såklart, men hörde hans röst som satt på snigeln. Bra där Kodjo, vilket höjdaruppdrag! Fast det är det ju egentligen, jag har en liten hemlig dröm om att bli Bolibompaprogramledare och roa alla di små där ute. Min favorit just nu är Farzad, han är cooooooool.

Jul? Jorå. Överlevde. Nyår? Överlevde. Man får vara glad för det. Och extra glad om barnen överlever också. Det gjorde de. Det var på håret att de drunknade i julklappspapper, men vi klarade det. Hejja oss. Hur gick det för er??

Puss och kram!

PS: Nyfiken på mitt klädkonto? Nu uppe i 4800 spänn.