Om jämställdhet

Igår kväll drog jag av någon slags fejkmutter från navkapseln på vår rishög. Äckligt redig och händig karlslok skrattade tills jag trodde han skulle kissa på sig. Fan vad jag HATAR när folk skrattar år mig. Men om jag lider av någon slags jämställdhetspatos, så är karlsloken ännu värre. Så han hade hintat flera gånger att det kanske var min tur att byta däck på bilen, och min stolthet hade förbjudit mig att böna och be på mina bara knän att jag skulle slippa. Så igår kväll (efter att jag sladdat runt i en löjligt liten backe och blivit tvungen att ta hjälp av grannarna för att komma hem igen, eftersom sommardäck funkar jävligt dåligt på blank-is) bet jag ihop, drog på mig några sketna jeans och pallrade mig ut i garaget. Slita, släpa däck, och sen lista ut hur domkraft a' la värsta skräp fungerar. När det var klart så fixade jag en såndär mojäng som man liksom ska lossa hjulmuttrarna med (bara det borde ge mig minst femtiarton jämställdhetspoäng), och så drog jag loss fejkmuttern från navkapseln som jag inte hade tagit loss. Karlslok räddade världen, och kunde sen nedlåta sig till besök i garaget för att kolla vad det var jag dragit sönder, för jag insåg på sätt och vis att det var fel någonstans. Efter manisk skrattattack drog han loss navkapsel och pekade i andnöd på den riktiga hjulmuttern. Jag ville döda honom. Och skrota rishög. Efter att jag  vräkt domkraften genom framrutan förstås.

Men jag bet ihop. Och någon timma senare (JAJAJAjajajaja, det tog ju jävligt lång tid) så kunde jag åtminstone muttra ett surt "ja" när jag kom in och karlsloken undrade om jag var klar. Alla däck bytta. Medans karlslok satt i soffan och hade ansvaret för sovande barn i sällskap av sin fjant-Android. Faaaaaan, vad jag ville att rollerna skulle vara ombytta. Men i helgen ska jag tvinga honom att laga mat och diska och gå upp tidigt med barnen. Jag ska säga att jag är helt utmattad av att byta däck.

Länge leve jämställdheten.

Upp till kamp, eller nåt

Fick just sms från karl-slok, som ska hämta parasitsmurfarna på dagis snart. Han sitter fast på tåg, som av outgrundlig och okommunicerad anledning står stilla. Kanske blir så att jag får hämta barn. Det är okej, så länge han kommer hem i tid för att laga mat. Jag avskyr hushållsarbete, och gör det med glädje bara i undantagsfall och isåfall i samarbete med Sisters of Mercy, Depeche eller Julio Iglesias på högsta volym.

I vilket fall som helst; jag avskyr lokaltrafiken (se även tidigare inlägg "Hybris"). Jag föraktar den. Jag spottar på den. Men den suckar bara, vänder sig med rumpan mot mig och lägger av en fet fis innan den snarkar vidare. Fattar ni?! Jag önskar hett att jag hade energin och kämpaglöden som en tonåring, att jag orkade ställa mig på närmaste pendeltågstation och dela ut flygblad och skrika högt att "NU FÅR DET VARA NOG!!!!!". Men det har jag förstås inte. Gamla människor (nåja, äldre än tonåring i alla fall) orkar i bästa fall skriva en upprörd insändare till lokaltidningen som läses av ca 8 personer. I bästa fall. Inte ens så långt kommer jag idag. För jag har inte ätit godis på flera dagar, och har alltså is-fingrar a' la Edward Cullen (se tidigare inlägg "Smurf-termostaten"), och att bara skriva detta är en ansträngning. Läs med andakt, för detta är min totala insats i kampen mot lokal-trafiken för den här gången.

Äckligt rosa

Hm. Ska jag ha dåligt samvete över att jag aldrig uppdaterar en blogg som ingen jävel läser? Nej, det tänker jag väl inte ha. Jag har varit busy. Inte med att flänga runt som de sista gångerna jag har sagt samma sak. Jag har varit busy med att lata mig. Har legat i soffan och hånglat på äckligt redig och händig karl-slok. Oroat mig över att mensen var sen, typ fem dagar. Aaaaarrrrrgggghhhhh. Panik. Absolut inte redo för tredje parasitsmurf storlek 50cm/4kg. Kommer nog aldrig att bli det. Älskar att sova för mycket. Måste skaffa mig många vänner som vill ha fler barn, så att jag kan gosa med dem (barnen alltså) istället. För min minsta har börjat protestera. För sisådär sex månader sen, när jag bad om en puss så log hon stort och åt upp min näsa. GOSIGT! Nu säger hon "NEJ!" och skakar vilt på huvudet. Vafan!!!???

Och så har jag tränat (räknas också som att lata sig eftersom det varken innebär släpande på parasitsmurfar eller något slags hushållsgöra). Core. Alltså, core. Mage, rygg, trodde jag. Så varför har jag ont precis ÖVERALLT? Okej, det var lite överdrivet, lite väl många pass, lite väl långa pass. Men ändå. Aj. Och vad är det här med att stå i brygga??? Helt sjukt. Man får ju vrida ut och in på sig själv. Helt ovettigt. Men de käcka instruktörs-smurfarna tjoade så glatt att jag bara ville trycka in trynet på dem. Hoppas verkligen inte att jag själv framstår sådär när jag drar på mig headsetet.

Och så har jag ätit godis. Julenissar. Snickers. Allsorts English Licorice eller hur det nu stavas. Marabou mjölkchoklad. Och lite blandat smågodis. Det låter ju helt SJUKT när jag listar upp det. Jag mår illa. Tur att min bästaste jugge-polare inte har den här länken. Hon hade blivit vansinnig. Hon har inget liv, så hon lägger sig i mitt istället. Och att jag ska bli smal är ett av hennes missions. Hon använder sig av "bad-cop"-metoden, så varje gång vi ses så undrar hon hur mycket jag väger, klämmer missnöjt i mina bilringar och försöker för hundra-artondi-fjärde gången pracka på mig någon jävla sellerisoppa. Och så suckar hon och undrar hur mycket godis jag tryckt i mig sen sist vi sågs. Jag vågar aldrig vara ärlig.

Men sammanfattningsvis så är mitt liv ganska äckligt rosa just nu. Tack karma. Det var fanimej på tiden.

Svart, vitt, grått.

Ibland önskar jag att jag vore tonåring igen. Jag led, mest hela tiden. Av obesvarad kärlek, av avundsjukan mot alla dem som fick Levis-jeans och Salomon-ryggsäckar av sina föräldrar, och av någon slags konstant, naggande, otrevlig känsla av att allt borde vara mycket bättre. Men ÄNDÅ!! NU fattar jag hur GRYMT det var! I ordets båda betydelser.

GRIMT fett och bra för att jag kunde älska helt vanvettigt, utan sans eller balans. För att jag kunde röka och tänka att lungcancer bara drabbar gamla människor. För att jag kunde käka godis varje dag utan att gå upp fem kilo per dag. För att jag kunde sitta och fantisera i skolbänken och ändå få hyggliga betyg. För att det inte fanns några begränsningar, förutom dem som omvärlden satte i form av alla andras fria vilja (nej, de coolaste killarna och tjejerna ville inte hänga med mig, och nej mina föräldrar var inte stenrika eller dumma i huvudet, som de verkar vara i det nya skandalprogrammet om bortskämda snorungar eller vad det nu var), men för att jag kunde välja fritt, utan att behöva tänka på andras beroenden av mig. För att mamma och pappa tog hand om mig, och inte tvärtom.

GRYMT och orättvist för att alla de där begränsningarna som jag skriver om ovan, kändes vansinnigt mycket hårdare då. Jag tror att jag drömde om någon slags universal rättvise-linjal. HAAAAAAAAAA!! Det finns det inte. Inte ens om man tramsar till det ordentligt och tror på Gud så gör det det. Det finns fortfarande gråzoner och olika åsikter. Jag menar, även om jag själv gärna skulle se Pernilla (helt påhittad person) brinna i helvetet för att hon inte tyckte att jag var lika cool som hon och gärna hängde med mig, eller även om jag tyckte att mamma minst förtjänade att förlora en arm för att hon var så PINSAM, så gissar jag att Gud-killen (VARFÖR??? jävla gobba-välde) inte nödvändigtvis skulle hålla med mig. Hjärtskärande gråt över världens alla orättvisor. Framförallt när det gällde kärlek. Att Andreas (se waddif i föregående inlägg) inte ville ha mig vred verkligen om kniven ordentligt i hjärtat. Aldrig har jag lidit som då. Vad är det som gör det? Hormonerna?

Gammal? Cynisk? Eller bara erfaren och cool? Ibland gillar jag att tonåren är över, ibland inte. Men framförallt stör det mig jag att allt är grått i min sinnevärld. Finns inte svart och vitt längre. Det var enklare förr. Brutalare, men enklare. Jag saknar svart och vitt. Ibland.