Fick just sms från karl-slok, som ska hämta parasitsmurfarna på dagis snart. Han sitter fast på tåg, som av outgrundlig och okommunicerad anledning står stilla. Kanske blir så att jag får hämta barn. Det är okej, så länge han kommer hem i tid för att laga mat. Jag avskyr hushållsarbete, och gör det med glädje bara i undantagsfall och isåfall i samarbete med Sisters of Mercy, Depeche eller Julio Iglesias på högsta volym.
I vilket fall som helst; jag avskyr lokaltrafiken (se även tidigare inlägg "Hybris"). Jag föraktar den. Jag spottar på den. Men den suckar bara, vänder sig med rumpan mot mig och lägger av en fet fis innan den snarkar vidare. Fattar ni?! Jag önskar hett att jag hade energin och kämpaglöden som en tonåring, att jag orkade ställa mig på närmaste pendeltågstation och dela ut flygblad och skrika högt att "NU FÅR DET VARA NOG!!!!!". Men det har jag förstås inte. Gamla människor (nåja, äldre än tonåring i alla fall) orkar i bästa fall skriva en upprörd insändare till lokaltidningen som läses av ca 8 personer. I bästa fall. Inte ens så långt kommer jag idag. För jag har inte ätit godis på flera dagar, och har alltså is-fingrar a' la Edward Cullen (se tidigare inlägg "Smurf-termostaten"), och att bara skriva detta är en ansträngning. Läs med andakt, för detta är min totala insats i kampen mot lokal-trafiken för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar