Cirkus

Bzzzzzz, busy bee. Oj, jag är så himla viktig och upptagen. Taxi, flyg, fram och tillbaka och runt-runt. Laptop och mobiltelefon. Höga klackar, frejsig make-up. Ser ni det framför er? Fancy shit. Har jobbat som svinet idag. Nej. Helt osant.(tror nog att taxichauffören som hade gått upp klockan fyra jobbar som svinet, jag i bästa fall som en liten kulting). Jag har sprungit runt som en skållad råtta och försökt tjingsa på folk. Frågat dem om de hade allt de behövde för att kunna göra sitt jobb. Om de sa nej, så försökte jag fixa det. Med varierad framgång (osant igen, helt konstant oframgångsrikt, snarare, nej, det var också osant, jag fixar en hel del, men storyn blir ju kass då). Emellan allt flängande och tjingsande och låtsas-jobbande, så läste jag lite mail, och fick bekräftat att jag är en jävla klubba som inte ens kan hålla koll på min egen mailbox. Kontrollerat kaos tror jag att den är. Okontrollerat kaos ligger närmare sanningen. Det känns som om jag fortfarande värmer upp efter semestern. Blir startsträckan efter ledighet längre ju äldre man blir? (GAMMMMMMAL???!!!)

Ok, det var dagens trampa-på-mig-själv-så-att-jag-inte-exploderar-av-självgodhet-övning. Den kanske inte gick så bra. Jag brukar låtsas att jag kan vara självkritisk, men i själva verket är jag så övertygad om min egen jävla förträfflighet att jag borde käka lite humble-pills. Eller så är det precis sån här man måste vara för att överleva den vansinniga cirkus som kallas livet.

Paddor i kavajfickan

Jag är deprimerad. Desillusionerad. Har förlorat allt hopp om mänskligheten. Och nej, det har inte med Sverigedemokraterna att göra. Jäkla tjat om dem. Dem kan man (någon annan helst) hantera. Min vikt däremot är en katastrof. DEPRESSION!!! Och jag kan inte ens döva den med godis, hur skulle det se ut, buuuhuuuu, jag är fet, åh, tack en liten Riesen-kola, det är gott, oj, jag blev ännu fetare, buuuhhuuuuu, etc.? Jag lovar, jag slarvar inte så mycket! Jag förtjänar inte att bli fetare!

Och sen (efter att jag hade ställt mig på vågen och svalt klumpen i halsen), så åkte jag till jobbet. För att göra en lång, astråkig, historia kort så var det en snubbe som jag hade gjort en tjänst, och i gengäld hade han lovat att göra mig en tjänst, ni vet den klassiska "I scratch your back, you scratch..."? Nu backade han. Jag gav honom en chans till, ett annat alternativ, han backade igen. Börjar ana paddor i kavajfickan! Han tänker inte hålla sitt löfte!!! Så nu har jag en helvetes (JA, jag svär, hela tiden, jag har väl förjävla dåligt ordförråd helt enkelt) oreda att ordna upp, helst igår. Buuuhuuuu! Det är förjävligt!! Vad är det för folk jag jobbar ihop med egentligen???

Som om jag vore bättre själv. Dagarna i ända går jag omkring och tror att jag är någon slags super-smurf som har minst en sisådär trettiotolv timmar på dygnet, och helst inte behöver någon sömn alls. Jag jobbar heltid, har två små barn på dagis som ska hämtas och lämnas (okej, visst, i samarbete med äckligt redig och händig karl-slok förvisso). Jag vikarierar på gymmet, jag går på tjejmiddagar, jag blir ordförande i jävla väg-föreningen, jag går på Pilateskurs (herregud, det är verkligen synd om mig), jag köper inte halv-fabrikat-köttbullar, utan steker dem själv hela nätterna igenom (se "Fobier och en bekännelse). Jag lovar att göra en massa saker. Sen står jag, redan sen till ett möte, och gråter mig igenom en stress-attack i duschen. Det är då man måste sansa sig. Det är då jag tar upp telefonen och ringer och messar mina tre närmaste appointments och commitments (ja, jag använder massa engelska ord också, för jag orkar inte tänka ut något bra på svenska, ring jävla språkpolisen för fan), och ställer in.

Och för att döva insikten om att jag är precis som paddor-i-kavajfickan-mannen, så tar jag ett glas vin och en Riesenkola. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

Barnuppfostran

Ok, jag erkänner. Jag har barn. Två stycken. Att uppfostra dem är väl det viktigaste jobbet jag har (SORRY, arbetsgivare, det betyder inte att jag inte gillar dig, betyder inte heller att jag inte gör mitt absolut bästa etc, etc, fjäsk). När det gäller barnuppfostran så lyssnar jag på det jag själv väljer ut som vettiga råd. Här är ett par som jag tagit till mig.

1. Ditt barn är inte dumt. Inte elakt. Det kan göra dumma saker, elaka saker, men barnet är per definition inte dumt eller elakt.

2. Om du inte lyssnar till ditt barn, varför skulle ditt barn lyssna på dig? (Gäller de flesta beteenden, ditt barn gör inte som du säger, utan som du gör)

Jag ville inte skriva något om valet. Ville inte lägga mig i. Men jag kan inte sluta tänka på det. Jag har inte läst Sverigedemokraternas valmanifest eller vad det nu heter. Jag har faktiskt inte läst något valmanifest från något parti. Säkert är Lars Ohly mycket påläst. Han tycker med säkerhet att hans vägran att ens sitta i samma rum som Jimmie Åkesson var mycket befogad. Men Jimmie Åkesson är inte dum och elak. Han kanske gör dumma, elaka saker, vad vet jag. Men om Lars Ohly inte lyssnar på Jimmie Åkesson, varför ska Jimmie Åkesson lyssna på Lars Ohly?

Jag vill gärna tänka att jag ska läsa på. Studera svensk politik. Så att jag kan bemöta knasiga, rasistiska uttalanden på ett smartare, mer informerat sätt. Men jag kommer inte att ta mig tid.

Jag lägger den tiden på att uppfostra mina barn istället. Jag pussar dem och kramar dem. Säger att de är värdefullast i världen. Att alla borde ha en mamma och en pappa som tycker att de är värdefullast i världen. Men ibland är det inte så. Vissa människor är rädda och ensamma. Dem måste man ta hand om. För annars blir de farliga.

Dansken kommer!

Jag lyssnar på musik ibland. Jag läser en bok då och då. Ibland gör jag båda sakerna samtidigt.

Det får en del konsekvenser. Till exempel så ser jag framför mig Ayla och hennes neandertalare från "Grottbjörnens folk" varje gång som jag lyssnar på den geniala skivan Black Celebration av Depeche Mode (JAAAA, jag erkänner, jag har läst den boken, och alla dess uppföljare, och det är nästan lika pinsamt, om man ska tro fisförnäma konstkännare, som att jag har, i princip, alla skivor av Julio Iglesias, jag är en kulturell nobody).

Just nu lyssnar jag jättemycket på Rasmus Seebach, och han är ju dansk. Danska har tidigare framstått, för mig, som det osexigaste språket i världen (sexigast såklart holländska). Men nu måste jag kanske lära mig danska. Måste kanske emigrera till Danmark. Kanske tälta i Rasmus trädgård.

Och det är hans fel att jag skriver detta inlägg. Tyckte du inte att det var roligt? Klaga hos Rasmus.

Smurf-termostaten

Jag erkänner; jag väger typ fem kilo för mycket, eller nja, sex kilo är nog närmare sanningen. Det kanske inte verkar så mycket, men är ganska mycket om man är sisådär tre äpplen hög (det är jag och smurfarna). I vilket fall som helst, i ungefär ett år så har jag tänkt väldigt seriöst på att gå ner lite i vikt. Jag vet hur man gör.

Men min kropp är listigare än jag. Jävla lömsk, till och med, om jag får säga det själv. Jag tror att den, när jag har somnat, har konferens med sig själv för att komma fram till hur den på bästa sätt kan hindra mig från att gå ner i vikt. 

Cirka 10 års ganska intensiv, empirisk, forskning har resulterat i följande slutsatser:

- Träning är helt verkningslöst. Enda möjliga undantaget kan vara löpning, alltså på med joggingdojjorna, minst två gånger i veckan, minst 16 km sammanlagt. All annan träning kan kroppen komma undan, trots att jag tror att jag tränar lika hårt som någon annan. Jag vet inte hur kroppen gör det, men jag vet att den gör det. Den latar sig i hemlighet.

- Det enda som ger tydliga resultat i önskad vikt-riktning är kontroll av energi-intag. Det betyder: Jag kan inte stoppa i mig ett paket Ballerina varje kväll och tro att jag ska komma undan med det. Å nej. Glass; inte heller. Godis kan jag fet-glömma. Fika varje dag? HAAAAAAAAAAAA!!! Nej. 

Men ingen tid till självömkan! Bit ihop. Och NU! Höst-rutinerna börjar sätta sig. Jag äter som en vettig människa. Alla godis-förråden hemma har tagit slut. Jag har inte fyllt på dem. Jag jobbar. Jag tränar. Vad händer? Mina händer och fötter är iskalla. Min kropp går i strejk. Jag känner igen symtomen. Jag har varit här förr. Om jag inte ständigt ligger på plus i energi-intag, det vill säga, äter mer än vad jag egentligen behöver, så hämnas min kropp på mig. Som ett tjurigt barn så stänger den av termostaten till alla extremiteter, och tvingar mig till ett liv i yllefingervantar och termo-overall. Eller till akut-intag av Ballerina.

Fan för dig, smurf-kroppen. Brrrrrrrr.

Fobier och en bekännelse

Jag steker köttbullar. Kanske inte så knasigt. Kanske inte ens vid den här tiden. Ok, jo, det är knasigt, för det är inte julafton imorgon. Men jag känner ett litet tvång. Jag har nämligen utvecklat en synnerligen, för mig okaraktäristisk, fobi (fobier i allmänhet är okaraktäristiska för mig alltså, eftersom jag är en perfekt och välbalanserad människa). Fobi för halv-fabrikat.

En kompis till mig, en av mina bästa faktiskt, har fobi för kackerlackor. Fordom åkte vi till Grekland på frejsig tjej-semester. Varje dag i en vecka hade vi samma rutin. Vi flyttade vi oss från hotellet till stranden och stekte oss i solen fram till lunch. Då hasade vi iväg till närmaste strandhak och mölade i oss en gosig grekisk sallad. Efter att ha försäkrat oss om att cigg-förrådet var stabilt så lullade vi tillbaka till solstolarna och om en bok skulle råka ta slut så bytte vi med varandra. Kvällen innan vi skulle åka hem igen så söp vi oss ganska fulla och flirtade med ungdomarna. Det var en UNDERBAR semester.

Någon kväll, innan den sista när vi söp oss fulla, så fick jag lära känna min kompis fobi. Vid ett av våra sällsynta besök på hotellrummet så hoppade hon plötsligt blixtsnabbt upp i sängen. Där satte hon sig och började vagga sig själv fram och tillbaka. Hon försökte kväva sina helt osammanhängande och panikslagna skrik. Ena armen lade hon runt sina knän, för att skapa en bildlig kanelbulle-vagg, och med den andra pekade hon på en jävla snabb rackare som sprang omkring i vårt hotellrum. Vi misstänkte att han kom från klanen som vi hade stött på ute i hotellkorridoren. Men det spelade ingen roll var han kom ifrån, vi är inte rasister när det kommer till kackerlackor, vi hatar dem alla. Min kompis hatar dem mest. Hon lovade mig guld och gröna skogar om jag dödade den sex-benade varelsen från helvetet. Och hon grät. Jag kunde inte vägra.

Alltså, hur dödar man smidigt en kackerlacka??? Fatta att de är SNABBA. Men med en sko (proffsig dödar-utrustning) lyckades jag halv-mosa den mot väggen, som vid tillfället för kackerlackans momentära, dödliga långsamhet, var väggen ovanför min kompis säng. Halvmosad och kanske fortfarande lite sprattlande så landade han (kackerlackan, alla kackerlackor refereras väl till som han?) på hennes kudde. Eftersom hon vaggade och grät och skakade i fobi-trans, så hann jag, innan hon märkte det, mosa den (honom? jag kan tydligen inte bestämma mig för pronomen) lite ytterligare för att försäkra mig om status "död", och sedan skrapa ner den på golvet. Sedan dess frågar hon mig med ungefär ett års mellanrum, när frejsiga tjej-semestern kommer på tal, om det är helt, HELT säkert att kackerlackan absolut ALDRIG låg på hennes kudde, att den där fläcken på örngottet hade varit där innan jakt på sagda kackerlacka stod på schemat. Jag har alltid ljugit. En vit, snäll, lögn för att rädda hennes sömn, eller hur?!

Kompis: Kackerlackan dog på din kudde. Ganska äckligt. Nästan äckligare än halv-fabrikat faktiskt.

Gonatt!

Min knorr?

En ev. önskan, av någon, att jag verkligen skulle ha förvandlats till ökenpadda (se föregående inlägg), och därför inte kunde skriva mer på detta amatörverk, infriades icke! Jag är gott levande. Har bara lidit av fruktansvärd prestationsångest, vad gäller innehåller i denna blogg. Prestationsångest - bra eller dåligt? När jag ser Idol på TV (ja, jag erkänner denna helt vedervärdiga svaghet), så önskar jag att fler led av lite mer prestationsångest, helst så stor att de aldrig ställde sig i den där vansinniga kön.

Det kan ha varit igår som jag satt i bilen och funderade på saker jag ville förmedla i detta forum. En sak har nog framgått med önskvärd tydlighet; Jag vill inte besvära er med as-trista berättelser ur mitt mediokra liv. Men just nu läser jag en bok, av en av mina favoritförfattare (när jag vill ha något sådär hyggligt lätt och mysigt). Hon skriver inte bara om ett enda mediokert liv, utan om flera stycken. Det som gör det uthärdligt, till och med underhållande, är ju såklart (bortsett från hennes underbara berättarskicklighet), att jag VET att det kommer en knorr på slutet. Alla de där händelserna, som i boken ter sig lika trista och obetydliga som mitt liv, leder ju på något sätt fram till någon slags grand parad-final, ett bländverk, resultat, ihopknutning, en poäng, if you like. Själva storyn. Budskapet.

Vafan, det är ju såklart det som är mitt stora problem. Jag har inte sett slutet! Jag vet inte vilka detaljer som kommer att visa sig intressanta där vid parad-finalen. Hur ska jag då kunna göra ihopknutningen? Vilken är min poäng? Min knorr?! Skulle ju ha varit magiskt bra att kunna se in i framtiden, för då hade jag kanske kunnat bjuda er på en resa. En underhållande, intressant sådan, fram till parad-finalen, bländverket, poängen, en sammanhängande story. Nu får ni nöja er med en anekdot-samling.

Håll till godo, för bövelen.

Nästa liv som ökenpadda?

Jag korr-läste ett inlägg som jag hade skrivit, raderade hela inlägget, och konstaterade att det svåra är inte att skapa en blogg. Det svåra är att inte fylla den med trams. Med ointressanta berättelser från mitt obetydliga liv. Idag har jag inte hetsat upp mig över någonting. En förlorad dag. Bortsett från en extremt jäkla superfet, JÄTTESTOR, lång, röd-rosa, lurvig larv som jag såg mitt på vägen, när jag cyklade fram i godan ro, och min knasiga instinkt att rädda den till diket. Det kanske är värt att nämna. Kanske kan min goda gärning ge mig en guldstjärna i kanten och rädda mig från att återfödas som ökenpadda eller nåt i nästa liv. Såvida det inte var en asfaltslarv (som ju självklart, det hör man ju på namnet, lever på asfalt, av asfalt, med asfalt och dör utan kontakt med den). Då är jag fet-körd.

The truth, the whole truth, and nothing but the truth

För ett ögonblick trodde jag att jag hade hittat ett tema till min blogg. Jag skulle, liksom en hök, slå ner på idioter och idiotiska saker, och låtsas tro att jag själv, naturligtvis, är helt felfri och underbar (se t.ex föregående blogg-inlägg om SJ, väldigt roligt och sant om jag får säga det själv). Men så hände nåt som gjorde att jag kände mig så lycklig, tillfreds och kärleksfull, och jag ville skriva om det. Problem: nu, några få timmar senare, kan jag för mitt liv inte komma ihåg vad det var som var sådär härligt och inspirerande. Sorgligt på så många olika sätt. Och det blir ju jäkla svårt att skriva om det nu då.

(Jag måste bara kort säga att folk som uttalar "process" på engelska som "praaaaacess" är puckon.)

Och så vill jag tydliggöra en sak om mitt val att vara anonym. Ett tag tänkte jag att jag ville vara anonym så att jag skulle kunna skriva i lugn och ro om alla idioter runt omkring mig, utan att behöva stå till svars. För alltså, om du tänker på det noga, så skriver inte ens Sveriges största bitch (och jag säger det med all respekt, jag läser hennes blogg varje dag, för jag är helt fascinerad, bra jobbat bitchen), Katrin Zytomierska, elaka saker om t.ex. sina arbetsgivare eller sin karl. För det är liksom inte smart när man är officiell som hon är. Men det är inte mest därför som jag är (låtsas vara) anonym. Jag vill helt enkelt kunna skriva vad som helst, kort och gott, HITTA PÅ, och fritt överdriva så mycket jag vill om min obetydliga vardag, utan att någon annan jävla smartskalle ska säga att "nja, så var det väl inte riktigt". Fatta, jag skriver vad jag vill om vad jag vill. Min sanning är den enda viktiga sanningen.

Hybris

AAAAAHHHHHAAAAHAAAAHAAAAHAAA!

VÄRLDSHERRAVÄLDE! (snart inom räckhåll)

Nu så. Nu kommer den. Läsar-anstormningen. Nu ska jag använda min nyvunna makt till att få alla att tycka som jag! Sen kommer jag förmodligen att gnälla, som den värsta av tre-åringar, för att livet blivit vansinnigt tråkigt bland alla ja-sägare. Jag hyser inga tvivel om att det kommer att bli såhär.

Mitt första offer blir SJ. Jag hatar dem. Jag skulle åkt tåg idag, mellan Göteborg och Stockholm, för jag vill resa värdigt (flyg är ovärdigt) och för att jag vill vara lite så kallad miljö-vän. X2000. I MINA DRÖMMAR. X2000 var käckt utbytt mot ett så kallat LOKTÅG. Från 1800 kallt. Säkert. Ojdå, vi blir visst lite sena. Ojdå, finns visst inget internet på tåget. Ojdå, hade du velat ha informationen INNAN du satte dig på snigel-pendel för att ta dig in till tågstationen?? Va, vill du inte åka med oss nu? Tycker du att det känns som lite slöseri med tid att åka till tågstationen, bara för att sätta dig i en taxi till Landvetter??? TYCKER DU??? Förbannade kommunist-kvarleva!! Elda gärna på mig med SJ-hat-kommentarer så att jag får tillräckligt mycket kraft att göra något konstruktivt, till exempel skicka elaka (konstruktiva) förslagsmail till SJs VD, eller über-chef, eller vad de nu har.

Jag har faktiskt ett jobb att sköta nu. Har inte tid med er mer (alla 1st läsare). Ni får klara er själva en stund. Men eftersom jag ska sitta ensam och uggla på ett hotellrum ikväll (förhoppningsvis med internet) så kanske ni får en uppdatering då. Om ni är snälla. Puss och kram!

Vem bryr sig, karma??

Funkar ju jättebra. Det där med omvänd psykologi. Jag tycker att en blogg ska uppdateras minst en gång om dagen. Men karma är förjävlig. Så jag tänkte överlista karma. Låtsas som att jag inte bryr mig om att ingen läser min blogg. Så igår uppdaterade jag inte bloggen. Va? Märkte ni inte det? Nej, DET ÄR JU FÖR ATT NI INTE LÄSER DEN!!! BUUUUHUUUUU!!! Ok, suck.

Jag föll för frestelsen. Min egenkärlek blev för stor. Skickade länken till min bästis. Anonymiteten kan gå åt tjotta-skogen nu. Beror på hur sagda bästis hanterar informationen. Skiter i den? Läser blogg, hatar den? Skickar länk vidare till andra vänner? Nåja. Vem bryr sig, karma?? INTE JAG.

Bara lite. Fan för dig, karma.

Jag - talanghataren

Jag har försökt många gånger, att skriva dagbok. Jag har aldrig lyckats mer än max ett par veckor i sträck. Jag tror på allvar att jag tråkar ut mig själv. Mitt liv är outsägligt tråkigt. Inga stora dramer, inga konflikter, inga passionerade historier. Jag vill gå och lägga mig bara jag skriver dessa rader. Därför har jag verkligen våndats i min längtan efter att skriva en blogg. VARFÖR ska jag skriva en blogg? Jag har ingenting intressant att skriva.

Men jag kanske kan skriva om INGENTING, på ett intressant sätt? Eller roligt? (Haha, bra tänkt). I jakt på inspiration så sökte jag tidigare idag lite på måfå i bloggosfären. Jag hade tålamod att läsa en. Hon skrev om sitt tecknande, och lade ut massor med bilder (fint, fint, fint). Jävligt imponerande. Suck. Fattar ni? Hon var så jävla talangfull, så hon kunde ägna en hel blogg (och dessutom en extra web-site om jag förstod det hela rätt) åt bara ETT ÄMNE. Äckligt. Om jag skrev en såndär hat-blogg nu så skulle jag kunna utveckla min avsky för alla talanger som alla andra har. Det handlar såklart endast och enbart om avundsjuka. Jag är en sån, som efter dryga trettio år, fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. Det innebär något av följande:
1. Jag är (någorlunda, eller möjligtvis helt) talanglös (har åtminstone ingen stor, omvälvande, i omvärldens ögon viktig, talang)
2. Jag är för blind, alternativt för korkad, för att se min stora, fantastiska, befintliga talang
3. Jag har många, många små talanger, som även om de inte glänser individuellt, tillsammans bildar en unik och härlig människa (yuk, jag kräks, var kom den där käcka sörjan ifrån???)
Nu måste jag verkligen borsta tänderna och gå och lägga mig innan jag spyr ur mig fler otäckheter. Hoppas ni sover gott där ute, nu eller snart. Att sova är verkligen underskattat. SLUTA SKRIVA!!! (hejdå)

Heja cynismen!

Ok, det tog lite tid att hämta sig från ego-döden. Och märk väl, jag har liksom inte haft så där värst mycket tid över för att sörja och allt det där man ska göra innan man kan gå vidare. Jag har varit på dagis. Och så har jag försökt jobba samtidigt, fast efteråt mest. Och så har jag gått en promenad runt brevlådorna, tvättat en tvätt, klippt gräs, sanerat golvet efter middag med ett sånt där litet gullemonster som inte riktigt än lärt sig hantera kniv och gaffel. Eller sked och sina egna händer ens. MEN SÅNT ÄR INTE INTRESSANT! Finns det människor som på allvar skriver sånt här i sin blogg och tror att det är intressant?? Inte ens för mig själv alltså. Huvva.

Kanske är mina interna monologer med mig själv kring det här med anonymitet intressantare? Intressantare, för att de visar graden av min inbillade schizofreni? Alla är väl ändå något schizo eller? Precis som att alla är mer eller mindre homo?

STRUNT I DET (herregud människa, fokusera)! För att försöka åtminstone (nej, inte min starka sida direkt) att göra en lång historia kort så har jag ändå kommit fram till att om någon enda jävel ska kunna tycka att det är lite kul att läsa vad jag kluddar ner i lediga stunder så måste de kunna identifiera sig. Och det är synnerligen svårt med någon som gömmer sig bakom anonymitet, eller visst? Suck. Jag dör igen. Tristessdöden. Vem är du, vem är jag och så vidare plus. Jag vägrar berätta. DET ÄR INTE INTRESSANT. Heja cynismen!

Egopanik

Aaaaaarrrrrrgggghhhhhh!

Varför vill ingen utom jag läsa min blogg??!! Den har existerat i ca åtta timmar, och jag kan inte göra reklam för den, eftersom jag låtsas tänka att jag ska klara av att vara anonym, men ÄNDÅ!!! Känner inte folk på sig att det finns en ny super-roligt toppenblogg där ute i cyberspace???

Egodöden är nära.

Kärlek och hat

I begynnelsen (läs: imorse, ungefär samtidigt som jag hade så tråkigt på jobbet att jag var tvungen att roa mig med nåt nytt, läs: blogg) tänkte jag att jag behövde något slags tema för min sagda blogg eftersom jag ogillar såna där personbaserade ego-bloggar (tävling: se vem som kan få in ordet blogg i samma mening flest gånger. Pris: INGET! Så SLUTA skriva blogg, irriterande människa). I mitt stilla sinne tänkte jag att världen behövde mer kärlek, så jag ville skriva om kärlek, och sprida lite kärlek. Sen googlade jag lite. Insåg att det fanns redan minst en miljard såna där (bloggar). Huvva. Jag är tydligen inte bara romantik-patetisk, jag är helt, jag menar HELT, oinspirerad och o-unik också.

Sen satt jag och klurade i säkert flera sekunder, men eftersom min första idé var så dålig och min andra idé ännu sämre (hmmm, nu ska vi se, ja, jag vet, jag gör tvärtom och skriver en hat-blogg, i gammal Schulman-stil, som jag tror i alla fall, vad vet jag om Schulmans, har bara läst "efter-barn"-blogg-varianterna som är väldigt kärleksfulla och fromma), så blev det ju istället en helt menlös "till-dig-om-du..." ja, du förstår, -variant. En hatblogg känns ju också lite ute, eller, gör den inte det? Lite sådär 2004, eller liknande. Annars hade det kanske passat mig. Det är väldigt lätt att irritera sig på saker liksom lite på skoj ibland (läs: ofta). Och så kan det vara roligt att läsa om. Men ändå. Konkurrensen (läs: Schulman, ex-Schulmans etc) är för mördande.

Så nu blir det väl inget tema då. Skit i det. Spelar väl ingen roll. Men mitt ego tog ändå lite stryk. Fan.

Nu ska vi se och Nu kör vi

Nu ska vi se. Att skriva dessa bokstäver, och forma orden, som på något sätt ska skapa den här bloggen, kanske blir jättesvårt. För jag ogillar bloggar, och bloggare. Usch. Jäkla jobbiga ego-typer, som verkar tro att det de har att säga är viktigt på något sätt. Fram för lite mer av Jante, tycker jag!! Jag lider inte på något sätt av sådan inbillnings-sjuka. Jag aspirerar inte på "jag-vet-mest-och-bäst"-priset från Nobel, eller annan auktoritet. Jag vill bara skriva av mig. Du får gärna läsa. Gärna kommentera. Den här bloggen är till dig, om du vill. Fast mest är den till mig. Nu kör vi!