Blasé

Är det åldern? Är det därför allt känns så onytt, och ofräscht? Eller är det PMS? Jag lever i tron att jag aldrig har huvudvärk, aldrig blir sjuk, och inte är offer för mina fjantiga hormoner. Så varför vaknar man en dag och är glad och käck som en liten lärka, för att vakna nästa dag och vilja döda alla som vågar visa sig?

Jag har precis överlevt Sveriges mest överskattade helg. Midsommarhelgen. Blogginlägg efter blogginlägg med käcka berättelser om skärgårdsidyller och kärleksmys. Äckligt. Jag tycker det är fint med sommar. Jag gillar solen. Tycker kransar med blommor att sätta i håret är gulligt. Men jag har aldrig förstått den här hetsen med midsommar. Så vitt jag vet, har jag aldrig tyckt att det har varit något att hetsa upp sig över. Och visst, jag har vänner, som förmodligen skulle hävda att det beror på att jag har nåt problem med navelsträngen. Att den fortfarande sitter fast någonstans.

Och kanske har det att göra med förväntningar. En midsommar med mamma och pappa och de syskon som har tid och lust, blir liksom, som alla andra midsomrar med mamma och pappa. Det blir gemytligt. Det blir kanske sill. Antagligen jordgubbar. Garanterat något grillat. Och kanske en snaps eller två. Och det blir avslappnat, även om pappas fleece tar eld i grillen, och även om man stundtals undrar vem som höjde volymen. Och när regnet öser ner, så garvar vi åt det, och jag skiter i om min mascara (om jag nu brydde mig om att kleta på den) rinner, för de där skrikande dårarna har sett mig i värre kondition än så. Jag vet vad jag får, och mina förväntningar infrias. Kanske skulle mina navelsträngshatande vänner hävda att mina förväntningar är patetiskt låga. Kanske har de rätt.

Kanske är jag en fegis. Kanske är det därför jag känner ett sånt motstånd till att testa på "packa en ryggsäck full med alkohol, dra ut någonstans, sov obekvämt, kanske hata din bordsgranne eller/och? hångla på honom, eller nuförtiden, häng med någon annans fjantiga vänner, som låtsas vara intresserade av ditt patetiska liv, och spela KUBB, för det är ju så roligt och käckt och gemytligt och socialt". Jag kanske är osocial. Men jag är inte bitter. Jag är inte avundsjuk. Möjligtvis blasé.

I väntans tider

Nej, för helvete, jag är inte gravid igen. Har hört att det krävs viss aktivitet för att bli det. Titeln på detta blogginlägg vill hänvisa till att jag har problem med datorn på jobbet. Ingenting funkar (förutom detta tydligen, tror jag, återstår att se om dessa bokstäver någonsin publiceras).

Så jag tänkte (roligt nog) att jag skulle gå in här på min goa blogg och kolla hur många som har saknat mig sedan jag skrev mitt sista inlägg i februari. Oj, det var ju jättemånga. Inte. Roligt skämt. Det tog inte så lång tid att räkna. Så nu sitter jag här, helt handlingsförlamad, och väntar, på att datorn, av sig själv, ska börja fungera bättre. Det är en smart taktik, som ofta inte fungerar alls, men som åtminstone nästan kan passera som ursäkt, ifall någon extra nosig kollega skulle få för sig att fråga vad jag håller på med.

Vad håller jag på med? Jag tränar hurtigt. Både styrka och kondition. Jag äter rätt. Jag tar hand om smurfparasiterna och jag fyller och tömmer den där jävla diskmaskinen som om det vore bättre än sex och choklad. Det är det inte. Tror jag. Varken sex eller choklad har jag begåvats med det sista. Och det är JÄVLIGT synd om mig nu. LCHF i många veckor nu, men jag har flippat två gånger. En gång, för kanske ett par veckor sen, så tryckte jag i mig en kvarts tårta på nolltid och igår så hånglade jag på (det betyder att jag åt upp den i nästan erotisk tappning) en burk Nutella som stog kvar i kylen som en rest efter tårtbaket (nej, jävla messerschmitts, jag åt inte upp burken, utan bara innehållet i burken, jäkla petigt...). Nåja, men förutom de två flipparna så har jag skött mig som den lilla katolska flicka jag innerst inne är. Exemplariskt. Resultat: NOLL!!! INGET! NADA! Så, alla kompis-tjockisar där ute, ni är inte ensamma. Eller ja, lite ensamma. När jag vägde mig i morse så höll jag mig i alla fall under 60-gränsen. Men fatta att midsommar hägrar runt hörnet, och sen är det semester och tågresor och födelsedagar. Många, många, finfina ursäkter för att svulla tills det kommer ut genom öronen. Äckligt? Ja. Viktnedgång är icke trolig.

Och du kanske undrar, precis som jag, varför jag bryr mig. Är det så jävla viktigt att vara smal? Ja, det är det. Min lilla inneboende anorektiker längtar efter att kunna kontrollera åtminstone NÅGONTING. Jag vet inte vad det är för en liten inneboende som hindrar mig från att få/ta det (kontroll alltså). Jag har hört talas om en svamp i tarmarna som KRÄVER socker, och som får dig som brukar äta mycket socker, att få helt okontrollerbara sug. Är det en jävla SVAMP som kontrollerar mitt liv!? Dö, kantarelljävel, dö.

Nu ska jag kolla om datorn funkar bättre. Oddsen för det?