Är det åldern? Är det därför allt känns så onytt, och ofräscht? Eller är det PMS? Jag lever i tron att jag aldrig har huvudvärk, aldrig blir sjuk, och inte är offer för mina fjantiga hormoner. Så varför vaknar man en dag och är glad och käck som en liten lärka, för att vakna nästa dag och vilja döda alla som vågar visa sig?
Jag har precis överlevt Sveriges mest överskattade helg. Midsommarhelgen. Blogginlägg efter blogginlägg med käcka berättelser om skärgårdsidyller och kärleksmys. Äckligt. Jag tycker det är fint med sommar. Jag gillar solen. Tycker kransar med blommor att sätta i håret är gulligt. Men jag har aldrig förstått den här hetsen med midsommar. Så vitt jag vet, har jag aldrig tyckt att det har varit något att hetsa upp sig över. Och visst, jag har vänner, som förmodligen skulle hävda att det beror på att jag har nåt problem med navelsträngen. Att den fortfarande sitter fast någonstans.
Och kanske har det att göra med förväntningar. En midsommar med mamma och pappa och de syskon som har tid och lust, blir liksom, som alla andra midsomrar med mamma och pappa. Det blir gemytligt. Det blir kanske sill. Antagligen jordgubbar. Garanterat något grillat. Och kanske en snaps eller två. Och det blir avslappnat, även om pappas fleece tar eld i grillen, och även om man stundtals undrar vem som höjde volymen. Och när regnet öser ner, så garvar vi åt det, och jag skiter i om min mascara (om jag nu brydde mig om att kleta på den) rinner, för de där skrikande dårarna har sett mig i värre kondition än så. Jag vet vad jag får, och mina förväntningar infrias. Kanske skulle mina navelsträngshatande vänner hävda att mina förväntningar är patetiskt låga. Kanske har de rätt.
Kanske är jag en fegis. Kanske är det därför jag känner ett sånt motstånd till att testa på "packa en ryggsäck full med alkohol, dra ut någonstans, sov obekvämt, kanske hata din bordsgranne eller/och? hångla på honom, eller nuförtiden, häng med någon annans fjantiga vänner, som låtsas vara intresserade av ditt patetiska liv, och spela KUBB, för det är ju så roligt och käckt och gemytligt och socialt". Jag kanske är osocial. Men jag är inte bitter. Jag är inte avundsjuk. Möjligtvis blasé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar