Gnäll, lagens långa arm, styrelsearbete och hundbajs.

Ja, nu har jag slösurfat på Aftonbladet länge nog. Och filat naglarna. De var så långa som äckliga häxklor, och det bara klickade obehagligt på tangentbordet när jag försökte skriva. Yuk.

Jag är förmodligen lite schizofren, (jaja, bara politiskt inkorrekt skämt, ni ömtåliga, som värnar så om psykisk ohälsa där ute), och har en massa, förmodligen helt galna, och sinsemellan helt motsägande, ideer. Jag tänkte att om jag bara rabblar upp dem nedan så kan jag ta tag i dem sedan en i taget, vad sägs?

1. Förbud mot att köpa någonting som inte producerats inom en fyramilsradie från ditt hem.
2. Personlig föräldraledighet.
3. Lägg ner EU.
4. Tvång att ta hand om sina föräldrar.
5. Jag vill ha någon bra punkt som antingen gör det förbjudet att säga någonting i stil med "Jag gillar inte" eller "Jag tycker inte" eller "Jag förstår inte", utan att följa upp med "Jag vill ha istället" eller "Jag tycker såhär därför" eller "Jag vill att", eller alternativt gör det tillåtet att smälla sådana töntar så hårt man kan utan att behöva motivera det.

Jag tänker att den sista punkten behöver utvecklas. För några år sen jobbade jag som chef för en liten enhet med så kallade akademiskt utbildade människor. Så kallade smarta. Så kallade vuxna. Oväntat många var de tillfällen då jag ville döda någon för att han (det finns flest sådana i min bransch) satt och gnällde över någonting. Jag hatar gnäll. Jag hatar vuxna människor som låtsas att de är barn och tror att andra ska fixa deras liv åt dem. Trivs du inte med hur politikerna sköter sig? Jasså, men bli politiker själv, och gör det bättre då! Trivs du inte med ditt jobb? Säg upp dig, skaffa ett nytt! Är din kille taskig mot dig, slår han dig? GÖR FÖR HELVETE SLUT MED IDIOTEN OCH BYT LÅS!!

Ja, pucko, jag fattar att det inte alltid är så lätt. Men vem fan sa att det skulle vara lätt? Och nej, jag menar inte att vi bara ska sätta oss ner på vår feta röv och acceptera allt för vad det är, eller att inte kämpa. Men du måste väl för helvete respektera dig själv och ditt fysiska och mentala välmående åtminstone såpass att du ser till att ta dig ur en situation som håller på att ta livet av dig, fysiskt och/eller mentalt? Om du känner att livet inte har någon mening när du är på jobbet så VETiFAAAAN om det hjälper att chefen ser till att fixa fredagsfika, ELLER??? Och inte heller kommer en omformulerad mening i någon jävla rollbeskrivning göra livet rosa!! Och om du får 35 tusen i lön eller 35 tusen femhundra, det KAN inte göra från eller till på vägen till lycka.

Jag blev obehagligt påmind om alla dessa gamla känslor härom helgen när vi hade årsmöte eller vad fan det heter i vår vägförening (Note be: Jag är ordförande i styrelsen. Det var inget jag bad om). Bor du i hus? Då vet du vad jag talar om. Inte? Tänk bostadsrättsförening. Tänk samling så kallade vuxna. Tänk 200 kr om året i avgift. Eller 800 kr om året. Det bråkas så mycket om detta, man kunde tro att folk här i medelsvenssons jävla huvudnäste lever på Euroshopper-kattmat. Vojne vojne. Tänk gammal jävla kärring som sitter på sin jävla ihopfällbara campingstol vid brevlådorna på årsmötet och bara säger "Jag förstår inte hur styrelsen inte kunde känna till att det fanns en vice ordförande", gång på gång på jävla gång. Tre år (överdrift, men kanske fem minuter då) efter att alla andra sedan länge redan har konstaterat att nej, styrelsen (tre frivilliga, undertecknad inkluderad, som VALTS av kärring) visste inte om att det fanns en vice ordförande, vi korrigerar, vi gör rätt nästa gång, vi är inte, och har aldrig låtsats vara styrelseproffs, vi försöker bara göra det bästa vi kan, så sitter nämnda kärring och VILL FORTFARANDE TA PLATS MED SITT JÄVLA GNÄLL. Vad tror hon att hon ska åstadkomma med detta??? Jag vill ha lagen på min sida när jag dumpar grannens glömda hundbajspåse som jag hittar i diket utanför mitt hus i hennes brevlåda.

Nåväl. Det var punkt fem. Om några timmar, dagar eller veckor så tar jag itu med någon annan av mina punkter. Det blir roligt för er.

In MY face!

Jag har ju berättat förr om min rädsla för att bli beroende av nässprej. Därför använder jag det med måtta. I slutet på min andra graviditet kom jag nästan upp i de begränsande tio dagarna i sträck, men jag gissar att jag totalt i mitt liv gjort slut på kanske en hel sån där liten sprejflaska.

Så, ni förstår min skräck när jag, efter att ha haft svårt att andas genom näsan, framförallt på nätterna, extra mycket så under gravididet eller bara någon liten mes-förkylning, grävde lite extra efter en kråka, och upptäckte en liten knöl på liksom näsväggen i min vänstra näsborre, talade med min kloka (och helt jävla galna, men det är en annan historia) mamma som genast brölade "POLYYYYYYYYYYYYP", varpå jag nästan dog av rädsla, tills jag insåg att det nog inte var varken så farligt eller ovanligt, och efter ett par månader tog mig i kragen, gick till vårdcentralen och fick utskrivet JÄVLA kortisonnässprej som jag ska spreja hela jävla snoken full med i EN MÅNAD!!!??? (ja tack, nomineringar till längsta helt omotiverade meningen-Nobelpris mottages tacksamt) Först efter det, om polypen fortfarande inte vill ge sig, kan de tänka sig att skära lite i mig, så att jag ska få andas igen.

Nåja, alltså, in MY face, en jävla näsa, full med kortisonsprej. Buuuhuuu och jävlar vad det är synd om mig.