Jag har ju berättat förr om min rädsla för att bli beroende av nässprej. Därför använder jag det med måtta. I slutet på min andra graviditet kom jag nästan upp i de begränsande tio dagarna i sträck, men jag gissar att jag totalt i mitt liv gjort slut på kanske en hel sån där liten sprejflaska.
Så, ni förstår min skräck när jag, efter att ha haft svårt att andas genom näsan, framförallt på nätterna, extra mycket så under gravididet eller bara någon liten mes-förkylning, grävde lite extra efter en kråka, och upptäckte en liten knöl på liksom näsväggen i min vänstra näsborre, talade med min kloka (och helt jävla galna, men det är en annan historia) mamma som genast brölade "POLYYYYYYYYYYYYP", varpå jag nästan dog av rädsla, tills jag insåg att det nog inte var varken så farligt eller ovanligt, och efter ett par månader tog mig i kragen, gick till vårdcentralen och fick utskrivet JÄVLA kortisonnässprej som jag ska spreja hela jävla snoken full med i EN MÅNAD!!!??? (ja tack, nomineringar till längsta helt omotiverade meningen-Nobelpris mottages tacksamt) Först efter det, om polypen fortfarande inte vill ge sig, kan de tänka sig att skära lite i mig, så att jag ska få andas igen.
Nåja, alltså, in MY face, en jävla näsa, full med kortisonsprej. Buuuhuuu och jävlar vad det är synd om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar