Jag vet. Är det inte fjantigt? Äckligt händig och redig karlslok har dragit iväg till annan ort för några dagar och lämnat mig ensam med de två små goseparasiterna. I teorin skulle det kunna vara trevligt. Tjejmys, och så vidare plus. Lite tid för mig själv. Men det är vid sådana här tillfällen som jag önskar att jag var en helhjärtad hundmänniska. Som hade ett helt gäng mördarhundar at my command. För i samma ögonblick som tystnaden sänker sig över huset, och jag bara ser spegelreflektioner i fönsterrutorna med kompakt mörker på andra sidan, då ökar min puls otrevligt. Och min fantasi skenar. Faaaaaan. Det går inte ens att skämta om det. Då vet man att det är allvar. Faaaaaan på riktigt. För detta är en riktigt jävla handlingsförlamande defekt jag har. En som berövar mig på något jag värdesätter ganska högt, speciellt efter två omgångar småbarnsår. Nattsömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar