Om att inte mörda

Och man skulle kunna tro att jag ville uttala mig om recent events, som Libyen eller den där dåren i Norge. Och mitt intellektuella alter ego med hybris vill gärna. Men det ska jag inte. Jag tänkte istället prata om män, och vad som händer med dem när man får barn med dem.

Och märk väl, jag inser med all önskvärd tydlighet, att jag inte sitter på sanningen, hela sanningen och bara sanningen, eller jo, det gör jag förresten, förstås.

Här kommer det; När man får barn (med en man), så händer ingenting. Med honom. Möjligtvis kan man se tendenser till svårigheter att se barn på TV lida till exempel. Men i övrigt: Ingenting. Man skulle kunna tro att det är samma person man gifte sig (eller nåt) med.

När en kvinna får barn så händer följande:
- livshotande abstinens vid ensam TANKE om att lämna barnet i en sekund
- sömnrubbningar (delvis på grund av alla andra punkter, men också bara för att jävlas med dig)
- extrem och selektiv hörsel
- ovilliga muskelspasmer i riktning mot barnet vid minsta indikation på olycka (Stockholm syndrome?)

Allt ovan, helst i kombination, kan leda till ganska okontrollerbar vilja att döda den där mannen. För att man blir lite galen av att vara gisslan hos en totalt oempatisk liten parasit som bara tänker på sig själv. För att det är jävligt tröttsamt att vara den som ALLTID får ta hand om bebis som inte vill sova kl 00:53, 02:22, 03:47, 04:12 och från 05:02 och fram tills att du får bebis att somna i Bolibompasoffan. Alternativ till sömnsvårigheter hos bebis kan till exempel vara mindre barn som har kissat i sängen vid någon av ovan tidpunkter. Det är också jävligt tröttsamt att man dessutom gör det per automatik, inte bara på natten utan även på dagen, av olika anledningar och på olika sätt, dygnet runt alltså, 24:7.

Jag vet inte hur det är med er andra jävla helgon där ute, men jag blir jävligt provocerad. När jag går upp för fjärde gången, tredje natten i rad så är det fan tur att knivlådan är långt borta i köket och inte i mitt sängbord. Och kanske borde han tacka sin lyckliga stjärna att sömnbristen gjort mig helt apatisk.
Men jag går ändå upp. Vet du varför? För att det är jobbigare att väcka äckligt händig och redig karlslok, än att bara, själv, som vanligt, rädda bebisen och sen världen. Och när han (karlsloken alltså) inte ens, i vaket tillstånd, kan förmå sig att hoppa upp ur soffan lite snabbare än jag NÅGON ENDA JÄVLA GÅNG, och ta hand om liten som slagit sig eller tappat nappen, då borde jag, om jag tog lite hänsyn till en liten latino-gen, skälla mig hes, men det gör jag inte, för svenne-bananen i mig vinner, och jag tiger och lider.

Nu tänker du kanske antingen att jag är en svag och värdelös människa, eller kanske att jag skulle ge några bra tips på hur man tar sig från mordlust till härlig gemenskap igen. Jag kanske är svag, vad tusan vet jag, jag borde nog bara bita ihop hårdare och fatta att jag inte har något att klaga över. Och tips? Sorry. No can do. Jag vet fan inte. Jag antar att man behöver vara duktig på att kommunicera. Och jag vet inte ens vad det betyder. Konflikthantering? Ingen aning om hur det går till.

Det är ett jävla underverk att vi fortfarande lever tillsammans. Eller att han lever, över huvud taget.