Smurf-termostaten

Jag erkänner; jag väger typ fem kilo för mycket, eller nja, sex kilo är nog närmare sanningen. Det kanske inte verkar så mycket, men är ganska mycket om man är sisådär tre äpplen hög (det är jag och smurfarna). I vilket fall som helst, i ungefär ett år så har jag tänkt väldigt seriöst på att gå ner lite i vikt. Jag vet hur man gör.

Men min kropp är listigare än jag. Jävla lömsk, till och med, om jag får säga det själv. Jag tror att den, när jag har somnat, har konferens med sig själv för att komma fram till hur den på bästa sätt kan hindra mig från att gå ner i vikt. 

Cirka 10 års ganska intensiv, empirisk, forskning har resulterat i följande slutsatser:

- Träning är helt verkningslöst. Enda möjliga undantaget kan vara löpning, alltså på med joggingdojjorna, minst två gånger i veckan, minst 16 km sammanlagt. All annan träning kan kroppen komma undan, trots att jag tror att jag tränar lika hårt som någon annan. Jag vet inte hur kroppen gör det, men jag vet att den gör det. Den latar sig i hemlighet.

- Det enda som ger tydliga resultat i önskad vikt-riktning är kontroll av energi-intag. Det betyder: Jag kan inte stoppa i mig ett paket Ballerina varje kväll och tro att jag ska komma undan med det. Å nej. Glass; inte heller. Godis kan jag fet-glömma. Fika varje dag? HAAAAAAAAAAAA!!! Nej. 

Men ingen tid till självömkan! Bit ihop. Och NU! Höst-rutinerna börjar sätta sig. Jag äter som en vettig människa. Alla godis-förråden hemma har tagit slut. Jag har inte fyllt på dem. Jag jobbar. Jag tränar. Vad händer? Mina händer och fötter är iskalla. Min kropp går i strejk. Jag känner igen symtomen. Jag har varit här förr. Om jag inte ständigt ligger på plus i energi-intag, det vill säga, äter mer än vad jag egentligen behöver, så hämnas min kropp på mig. Som ett tjurigt barn så stänger den av termostaten till alla extremiteter, och tvingar mig till ett liv i yllefingervantar och termo-overall. Eller till akut-intag av Ballerina.

Fan för dig, smurf-kroppen. Brrrrrrrr.