För ett ögonblick trodde jag att jag hade hittat ett tema till min blogg. Jag skulle, liksom en hök, slå ner på idioter och idiotiska saker, och låtsas tro att jag själv, naturligtvis, är helt felfri och underbar (se t.ex föregående blogg-inlägg om SJ, väldigt roligt och sant om jag får säga det själv). Men så hände nåt som gjorde att jag kände mig så lycklig, tillfreds och kärleksfull, och jag ville skriva om det. Problem: nu, några få timmar senare, kan jag för mitt liv inte komma ihåg vad det var som var sådär härligt och inspirerande. Sorgligt på så många olika sätt. Och det blir ju jäkla svårt att skriva om det nu då.
(Jag måste bara kort säga att folk som uttalar "process" på engelska som "praaaaacess" är puckon.)
Och så vill jag tydliggöra en sak om mitt val att vara anonym. Ett tag tänkte jag att jag ville vara anonym så att jag skulle kunna skriva i lugn och ro om alla idioter runt omkring mig, utan att behöva stå till svars. För alltså, om du tänker på det noga, så skriver inte ens Sveriges största bitch (och jag säger det med all respekt, jag läser hennes blogg varje dag, för jag är helt fascinerad, bra jobbat bitchen), Katrin Zytomierska, elaka saker om t.ex. sina arbetsgivare eller sin karl. För det är liksom inte smart när man är officiell som hon är. Men det är inte mest därför som jag är (låtsas vara) anonym. Jag vill helt enkelt kunna skriva vad som helst, kort och gott, HITTA PÅ, och fritt överdriva så mycket jag vill om min obetydliga vardag, utan att någon annan jävla smartskalle ska säga att "nja, så var det väl inte riktigt". Fatta, jag skriver vad jag vill om vad jag vill. Min sanning är den enda viktiga sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar