Fobier och en bekännelse

Jag steker köttbullar. Kanske inte så knasigt. Kanske inte ens vid den här tiden. Ok, jo, det är knasigt, för det är inte julafton imorgon. Men jag känner ett litet tvång. Jag har nämligen utvecklat en synnerligen, för mig okaraktäristisk, fobi (fobier i allmänhet är okaraktäristiska för mig alltså, eftersom jag är en perfekt och välbalanserad människa). Fobi för halv-fabrikat.

En kompis till mig, en av mina bästa faktiskt, har fobi för kackerlackor. Fordom åkte vi till Grekland på frejsig tjej-semester. Varje dag i en vecka hade vi samma rutin. Vi flyttade vi oss från hotellet till stranden och stekte oss i solen fram till lunch. Då hasade vi iväg till närmaste strandhak och mölade i oss en gosig grekisk sallad. Efter att ha försäkrat oss om att cigg-förrådet var stabilt så lullade vi tillbaka till solstolarna och om en bok skulle råka ta slut så bytte vi med varandra. Kvällen innan vi skulle åka hem igen så söp vi oss ganska fulla och flirtade med ungdomarna. Det var en UNDERBAR semester.

Någon kväll, innan den sista när vi söp oss fulla, så fick jag lära känna min kompis fobi. Vid ett av våra sällsynta besök på hotellrummet så hoppade hon plötsligt blixtsnabbt upp i sängen. Där satte hon sig och började vagga sig själv fram och tillbaka. Hon försökte kväva sina helt osammanhängande och panikslagna skrik. Ena armen lade hon runt sina knän, för att skapa en bildlig kanelbulle-vagg, och med den andra pekade hon på en jävla snabb rackare som sprang omkring i vårt hotellrum. Vi misstänkte att han kom från klanen som vi hade stött på ute i hotellkorridoren. Men det spelade ingen roll var han kom ifrån, vi är inte rasister när det kommer till kackerlackor, vi hatar dem alla. Min kompis hatar dem mest. Hon lovade mig guld och gröna skogar om jag dödade den sex-benade varelsen från helvetet. Och hon grät. Jag kunde inte vägra.

Alltså, hur dödar man smidigt en kackerlacka??? Fatta att de är SNABBA. Men med en sko (proffsig dödar-utrustning) lyckades jag halv-mosa den mot väggen, som vid tillfället för kackerlackans momentära, dödliga långsamhet, var väggen ovanför min kompis säng. Halvmosad och kanske fortfarande lite sprattlande så landade han (kackerlackan, alla kackerlackor refereras väl till som han?) på hennes kudde. Eftersom hon vaggade och grät och skakade i fobi-trans, så hann jag, innan hon märkte det, mosa den (honom? jag kan tydligen inte bestämma mig för pronomen) lite ytterligare för att försäkra mig om status "död", och sedan skrapa ner den på golvet. Sedan dess frågar hon mig med ungefär ett års mellanrum, när frejsiga tjej-semestern kommer på tal, om det är helt, HELT säkert att kackerlackan absolut ALDRIG låg på hennes kudde, att den där fläcken på örngottet hade varit där innan jakt på sagda kackerlacka stod på schemat. Jag har alltid ljugit. En vit, snäll, lögn för att rädda hennes sömn, eller hur?!

Kompis: Kackerlackan dog på din kudde. Ganska äckligt. Nästan äckligare än halv-fabrikat faktiskt.

Gonatt!