Ibland önskar jag att jag vore tonåring igen. Jag led, mest hela tiden. Av obesvarad kärlek, av avundsjukan mot alla dem som fick Levis-jeans och Salomon-ryggsäckar av sina föräldrar, och av någon slags konstant, naggande, otrevlig känsla av att allt borde vara mycket bättre. Men ÄNDÅ!! NU fattar jag hur GRYMT det var! I ordets båda betydelser.
GRIMT fett och bra för att jag kunde älska helt vanvettigt, utan sans eller balans. För att jag kunde röka och tänka att lungcancer bara drabbar gamla människor. För att jag kunde käka godis varje dag utan att gå upp fem kilo per dag. För att jag kunde sitta och fantisera i skolbänken och ändå få hyggliga betyg. För att det inte fanns några begränsningar, förutom dem som omvärlden satte i form av alla andras fria vilja (nej, de coolaste killarna och tjejerna ville inte hänga med mig, och nej mina föräldrar var inte stenrika eller dumma i huvudet, som de verkar vara i det nya skandalprogrammet om bortskämda snorungar eller vad det nu var), men för att jag kunde välja fritt, utan att behöva tänka på andras beroenden av mig. För att mamma och pappa tog hand om mig, och inte tvärtom.
GRYMT och orättvist för att alla de där begränsningarna som jag skriver om ovan, kändes vansinnigt mycket hårdare då. Jag tror att jag drömde om någon slags universal rättvise-linjal. HAAAAAAAAAA!! Det finns det inte. Inte ens om man tramsar till det ordentligt och tror på Gud så gör det det. Det finns fortfarande gråzoner och olika åsikter. Jag menar, även om jag själv gärna skulle se Pernilla (helt påhittad person) brinna i helvetet för att hon inte tyckte att jag var lika cool som hon och gärna hängde med mig, eller även om jag tyckte att mamma minst förtjänade att förlora en arm för att hon var så PINSAM, så gissar jag att Gud-killen (VARFÖR??? jävla gobba-välde) inte nödvändigtvis skulle hålla med mig. Hjärtskärande gråt över världens alla orättvisor. Framförallt när det gällde kärlek. Att Andreas (se waddif i föregående inlägg) inte ville ha mig vred verkligen om kniven ordentligt i hjärtat. Aldrig har jag lidit som då. Vad är det som gör det? Hormonerna?
Gammal? Cynisk? Eller bara erfaren och cool? Ibland gillar jag att tonåren är över, ibland inte. Men framförallt stör det mig jag att allt är grått i min sinnevärld. Finns inte svart och vitt längre. Det var enklare förr. Brutalare, men enklare. Jag saknar svart och vitt. Ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar