Waddif?

Jag har åtminstone tre stycken waddifs. Jag älskar äckligt redig och händig karl-slok. Hela honom. Jag köper liksom hela konceptet. Men ibland är livet förjävla jobbigt, och ibland kan han inte rädda mig. Ibland måste jag klara mig själv. Helt själv. Och när jag känner mig sådär sjukt ensam och övergiven, då brukar jag tänka på, och drömma om mina waddifs.

Jonas är lång och smal som en pinne. Fjantig, på gränsen till barnslig. Men trygg. I sig själv, i sitt sammanhang. Och bakom fjanteriet, lugn och eftertänksam. Vuxen, redan när vi var tonåringar. Nu är det många, många år sen jag träffade honom. Vi var tillsammans i några månader när jag var runt 16. Det tog slut av löjliga anledningar, och på något sätt blev det aldrig helt definitivt. Något år efter att det tagit slut sov jag över hos honom. Jag var lite på drift och sökte en fristad sent en kväll. Jag sov, med kläderna på, ovanpå hans täcke, och han låg bakom och bara höll om mig, tröstande. Jag undrar ibland vad som hade hänt, hur livet hade sett ut om jag hade vänt mig om, eller krupit ner under täcket. Waddif?

Andreas var i många, många år mitt livs kärlek. Inte på något normalt sätt. Snarare helt galet, sjukt. Jag var besatt. Han var min hjälte. När vi alla andra rökte och drack , så drack han cider och tog aldrig ett bloss. När alla andra gillade Pet Shop Boys så spelade han hårdrock, trots alla protester. Jag tyckte att han var snyggast och modigast i hela världen. Vi var också tillsammans i några månader någon gång där i tonåren. Jag är inte helt säker på när jag kom över honom, för det har jag, men jag kan inte riktigt skriva av honom som waddif. Waddif jag inte hade varit ett hormonstinnt psycho, hur hade det gått för oss då?

Fredrik är en underlig waddif. Det blev aldrig han och jag, det var alltid skitkass tajming. Han är musikalisk, kramgo och har en humor som liksom klaffar med min. Vi var bästisar sista året på gymnasiet. Jag tror att han ville ha mig, men jag är inte hundra säker. Vi har träffats och liksom funnits i närheten av varandra i perioder sen det där sista året på gymnasiet. På högskolan. På samma jobb, i samma stad. Och jag har alltid tyckt så himla mycket om honom. Waddif jag någon gång hade sagt det till honom? På allvar menar jag. Herregud.

Waddif? WADDIF!!??