Höst-depp, unik-panik och rödstrumpor

Jag lider av den mest ointressanta skriv-kramp man kan tänka sig. Suck. Är det hösten? Är det därför? Mörker. Jag trodde att jag var en sån som gillade hösten, lite regn och rusk och mörker. Verkar som om jag inte känner mig själv alls. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag är glad eller depp. Och jag hatar fan att vara mittemellan. Det är ju TRIST!!

Det är ju säkert mycket lättare att störa sig på svart-vita människor, men är de inte lite mer intressanta? Sånna där Zytomierskor och Gynningar. Eller Shulmanar och ... eh, kan inte komma på någon mer svart-vit karl. Är det en köns-grej??

Är det för att jag är tjej (ok, tant-jävel eller liknande, vad man nu blir efter att man fått barn, kanske något så pretentiöst som "kvinna"?) som jag känner att jag måste sticka ut? Karlar behöver minsann inte det. De kan gå runt och vara lagom vanliga och ändå hyllas. Men tjejer måste bli svart-vita och älskas eller hatas. Hora eller madonna. Tjej eller tant. Eller?

Jag blir yr i bollen av att tänka på sånt här. Häromdagen var jag färdig att kasta ut dator-helvetet genom närmaste fönster, eller vägg (jag får ibland hybris av illa allvarligt slag och tror att jag är He-man-smurfen), för att jag inte kunde logga in på Försäkringskassans hemsida med min e-legitimation och begära tillfällig föräldrapenning. Sådan enspårig ilska av allra renaste sort, är mycket skönare, än denna melankoli-fest. Pubertal after work måste anordnas snarast för att råda bot tror jag.