Jag är nere. På allvar. Inte på skoj, som tidigare, där jag raljerar över några överviktskilon. Jag vet inte om det var tjockisarna i Biggest Loser, eller vad det var. Men jag kan inte sluta lipa. Det sitter ett jävla fetto till ego någonstans i mig och gråter som ett barn. För jag KLARAR DET INTE SJÄLV. Fatta. Tycker ni att jag svär mycket? Fan, jävlar och helvete, det är inga svordomar för mig. Jag klarar det inte själv; det är en riktig svordom om du frågar mig. Den ultimata skammen. Kanske har jag fått allt serverat på silverfat. Kanske är jag den största latmasken historien någonsin sett. Men jag klarar inte av att vända skutan. Den har blivit för fet. Nej, (!!! sluta skämta om det, det är verkligen inte roligt), skämt åsido, men kanske har den blivit för gammal.
Suck. Fy fan. Själv är bäste jävle dräng. My ass. Dags att krypa till korset. Imorgon är en annan dag. Kanske mailar min tilltänkta framtida PT tillbaka till mig imorgon och säger att visst, det här löser vi, inga problem. Kanske är det Halleluja och Amen. Kanske är det tjena och hejsan till en okej jeans-rumpa igen? Jag hoppas verkligen inte att det är tjena och hejsan Riesenkola. För jag vet inte hur många smällar mitt ego kan ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar